LONDON Kan du bevara en hemlighet? Nej, varför skulle du göra det? Vad du än berättar i för troende så hamnar det på din blogg och någon har dessutom filmat mig med sin mobil och innan jag ens hunnit avsluta raden ”men säg det inte till någon” så kan jag se mig själv säga det på Youtube. När alla slåss om att få avslöja allt mer om sig själva så finns det inget som gör en så sjukt nyfiken som någon som plötsligt bara vägrar. Det allra effektivaste eller i alla fall det mest moderna man kan göra är alltså att inte tala med någon annan människa.

På måndag kommer den här London-höstens tveklöst mest omtalade album. Skivan heter Untrue och är skriven och framförd av en ung man som kallar sig Burial. Mer än så vet ingen om honom. Alltså verkligen ingen alls. Förutom att Burial för exakt ett år sedan sedan gav ut ett anonymt album på den lilla dubstep-etiketten Hyperdub. Det var en fantastiskt vacker skiva. Då menar jag vacker på det där viset som man kanske måste älska regnvåta svarttaxiköer i Peckham för att kunna förstå.

Burials musik kan lika gärna kännas ödslig och skrämmande när han låter bilstereons radiobrus knastra över flickan som försöker sjunga en gammal garagehit så fint hon bara kan. Det är en skiva som har växt sig till en av det här decenniets mest fascinerande musikaliska upplevelser. ­Burial gör inga dj-spelningar, absolut inga konserter och vägrar vara med i radio eller tv.

Ingen, utanför hans allra närmaste familj, känner ens till att han gör musik. På dagarna har han ett alldeles vanligt yrke och de få foton som finns av honom visar bara en suddig siluett. När han, smått motvilligt, ändå genomförde en intervju med The Guardian inför utgivningen av Untrue, hans minst lika magnifika andra album, talar han just om hur det vi inte känner till alltid gör konsten lite vackrare. När alla andra försöker överrösta varandra och synas till varje pris finns det inget som borrar sig så spikrakt genom bröstkorgen som det som noggrant göms i snö. Nu ska jag vara tyst.