Marginaliserad är ett återkommande ord i uttalanden om Ola Magnell genom åren. Han har inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Jobbat i uppförsbacke, blivit dumpad av skivbolag och kämpat med besvikelser. Senaste albumet Vallmoland släpptes 2003 efter ett skivuppehåll på tio år och Ola Magnell pratade då om att det var hans sista.

Men det verkar som om uppförsbacken börjat plana ut och fått ett svagt nedlut. Det talas om en undergroundrörelse med Magnell-fans och i samband med hans 60-årsfirande för fyra år sedan kom hyllningsalbumet Påtalåtar där bland andra Elin Ruth Sigvardsson, Kristofer Åström, Dregen och Nicke Andersson var med och tolkade låtar som Kliff, Nya perspektiv och Tomma tunnor.

–Det är ganska tufft att hålla på. Jag har fått ta emot rätt mycket förakt och käftsmällar genom åren. Jag var tvungen att sluta spela med band av ekonomiska skäl och gav mig ut på egen hand. Det var som att börja om från början lite grann, säger Ola Magnell.

–Men så kom den här undergroundgrejen och det kändes som en vändpunkt. Jag känner att det finns ett litet sug bland lyssnarna.

Hur har du märkt av det?

–Jag börjar känna igen ansikten på spelningarna. Och så kommer det unga människor som kollat igenom sina föräldrars vinylsamling.

Flera är de artister som gärna framhåller Ola Magnells storhet. ”Han är en av de främsta ordkonstnärer vi har i svensk musik” skriver Tomas Andersson Wij i ett inlägg på sin hemsida. När vissångerskan Maria Pihl fick chansen att göra sitt debutalbum sjöng hon bara Magnell-covers, och en annan debutant, hiphoparen Zacke, berättar i flera intervjuer att Ola Magnell är en stor inspirationskälla.

På albumet Rolös möter Magnell den yngre generationen genom 28-årige producenten Calle Ekerstam och gästspel av Nina Ramsby, Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck.

–Det är jätteroligt naturligtvis, och väldigt otippat. Det är lite som när mor- och farföräldrar får bättre kontakt med sina barnbarn än vad föräldrarna får med sina barn. Man blir liksom farfar i musikbranschen.

Ola Magnell sitter i en fåtölj i sin lägenhet på Sankt Eriksgatan, ovanför en liten skivbutik med vinylbackar där han ska spela och signera Rolös dagen efter vårt möte. På väggarna hänger affischer med husgudarna Tom Waits och Bob Dylan, vars musik kan spåras på nya albumet.

Rolös skulle egentligen ha kommit ut tidigare, men för två år sedan blev Ola Magnell sjuk och låg på sjukhus under en period. Upplevelsen avspeglar sig på en del av sångerna. ”Kom och sätt dej vid min sängkant, håll min hand en tyst minut, kom och värm mej med din längtan, innan elden brunnit ut” sjunger han på skivans andra spår.

–Det låter kanske högtidligt, men tacksamheten över att leva saknas ju hos många. För mig har den kommit med åren. Det känns bra att få uttrycka den känslan i en låt, som till exempel Aftonpsalm.

I sångerna är naturen och tron på Gud närvarande – även om han tvivlar på att Gud själv är särskilt religiös. Här finns också det politiska engagemanget som genomsyrat hans låtar sedan 1970-talet. På den tiden släppte han skivor på storbolaget Metronome och fick liksom inte tillhöra den alternativa musikrörelsen eftersom han ansågs göra för kommersiell musik.

–Det är rätt ofattbart nu, säger han och sitter tyst en stund.

Hur ser det politiska engagemanget ut i dagens musik?

–Det undrar jag också. Jag saknar inte 70-talets förenklingar. Men var finns samhällskritiken och uppkäftigheten idag? Melodifestivalkulturen har tagit över scenen. Men det är bara en tidsfråga innan det vänder.