– Det är ju som bingo. Wow…

Det är två år sedan en jetlaggad, paff kvinna stod på Kodakteatern i Los Angeles med filmvärldens mest eftertraktade statyett i sin hand. Men för Tilda Swinton var Oscarn, för en stark insats som plikttrogen firmajurist i det nattsvarta George Clooney-skumraskdramat Michael Clayton, något av en fiskdammsvinst. Och något vidare mynt har hon ännu inte slagit av den påstådda Hollywood-aktieökning som utmärkelsen sägs medföra.

– Sedan dess har jag gjort en liten fransk film, Julia, en liten engelsk film, We need to talk about Kevin, och en liten italiensk film, Kärlek på italienska. Visst får jag erbjudanden om stora‧, färdigfinansierade filmer och visst tar jag dem om de känns bra. De är roliga att göra och jag har hittills inte tackat ja till något jag senare har ångrat. Men jag väljer helst roller efter magkänsla och gör de filmer jag skulle ha gjort i vilket fall. Då som nu.

SvD mötte Tilda Swinton när hon var i Berlin under filmfestivalen för att presentera Kärlek på italienska, en frukt av ovan nämnda magkänsla. Lämpligt nog visades den i sektionen Kulinarischen Kinos, tillägnad just magen och smaklökarna. För i denna berättelse om ryskfödda Emma, ingift i en milanesisk överklassfamilj, som ger sig in i en het affär med sin sons vän, en ung kock, blandas kärleksvätskorna med de ljuvligaste av gastronomiska råvaror och tas till kokpunkten. Som den passionerade Emma målar Swinton ännu ett komplext kvinnoporträtt, skräddarsytt av regissören Luca Guadagnino i en film som knappast ser liten ut på ytan, snarare som en modern Visconti. Tillsammans har de planerat den i elva år. Lite i längsta laget, tycker till och med Swinton.

– Orlando tog ju bara fem år att få ihop pengar till. Så blir det med independentfilmer med låg budget men med rika anspråk. Vi är lite som svanar, graciöst glider vi fram men undertill pågår ett frenetiskt, spretigt paddlande. Men vi har nya planer ihop, Luca och jag, och nästa gång blir det snabbare, och minst lika bra.

Hennes magkänsla har alltid gått på en god personlig relation med regissören, vare sig denna har ett namn som Derek Jarman, Sally Potter, bröderna Coen eller David Fincher eller ännu inget alls, som den knappt 20-årige italienaren Luca Guadagnino när han cirka 1990 skrev till henne med en idé.

– Han tänkte filma lite William Burroughs och ville använda min röst. Och jag svarade honom aldrig. Sedan var jag i Rom och han kom fram och presenterade sig. Men det var ju ditt brev jag aldrig svarade på, sa jag och sa förlåt och frågade hur filmen blev. Jag gjorde den aldrig, sa han. Du svarade ju inte. Och så blev vi vänner. Vi har sedan dess haft en fantastisk dialog om klassisk filmkonst och hur man skapar sådan i modern tappning och hur vi båda längtar efter just den typen av film.

Swinton, som för övrigt även producerar och själv gör alla egna repliker på både italienska och ryska i filmen, har ofta berömts för sitt mod som skådespelerska och hur hon vågar kasta sig ut i det okända och farliga.

– Jag får ofta höra hur okonventionell och rebellisk jag är. Och tack, värre omdömen finns ju. Men egentligen är jag bara för lat för att följa någon annans agenda. Kalla det bekvämlighet men det är hela hemligheten.

Mer och mer bekväm säger hon sig bli med åren, och bättre. Hon ser fram emot nya möten, vare sig det är i Hollywood eller med en ny bekantskap från Italien eller Ungern eller…

– Sverige. Och jag lovar att svara – vare sig du kommer fram och pratar med mig eller skriver ett brev. Det går även bra med flaskpost.