110 000 personer har självmant bestämt sig för att betala tusen kronor var för att i helgen se Madonna ta över Ullevi i Göteborg.
Själv tänker jag ställa mig på en upp och nedvänd blå mjölkback strax utanför arenan och med ena handen maniskt gestikulerande i luften läsa högt ur Marina Hydes nyutkomna bok Celebrity: How entertainers took over the world and why we need an exit strategy.
Aahh… Marina Hyde. Jag älskar Marina Hyde.
De senaste fyra åren har jag varje fredagmorgon ätit frukost i sällskap med hennes eminent informativa uppslag Lost in showbiz i The Guardian där hon med sitt våldsamt exakta intellekt analyserar veckans händelser i kändisvärlden.
Madonna är och förblir för evigt hennes absoluta favoritämne och hennes bok innehåller det enda riktigt väsentliga som författats om Madonna, Neil Tennants första intervju med henne i Smash Hits från 1984 undantaget. Konsulterar du Hyde i ämnet presenterar hon aldrig Madonna som artist. Enligt Hydes synsätt är hon i första hand kolonisatör och, förstås, en levande annons för den ytterst märkliga Kabbalah-sektens värld av ”i Kina masstillverkade löjliga små röda snören” och ”helande Kabbalah-kranvatten för 55 kronor flaskan som botar allt från Guy Ritchies vårtor till cancer”.
– Jag anser att Madonna borde sättas i fängelse, om inte för sin adoptionskolonialism eller lögnerna om Kabbalah, så i alla fall för tweed-kostymerna och Barbour-rockarna hon anammade när hon försökte smälta in på Guy Ritchies favoritpub, sade Hyde i en intervju.
Men Hyde ger sig ytterst sällan på Madonna i ren illvilja – att lättköpt fnissa åt hennes övertränade så kallade kycklingvingar till armar lämnar Hyde till sina miljontals sämre bemedlade kollegor.
I botten av hennes ständiga angrepp på Madonna skymtar man en större agenda som envist och i motvind sammanfattas i en av de mest träffsäkra rader hon har publicerat:
”I’m looking for an analytical brain in my public intellectuals, not someone who talks about seeing hope in children’s eyes.”
