Det var en gång en tv-meteorolog, Madeleine Westin, som aldrig tyckt sig vara särskilt bra på att berätta historier eller sagor. Men när hon så fick barn och kände att hon lika gärna kunde berätta en saga som att läsa en bok, då märkte hon att hade förmågan att trollbinda både sina barn och numera även deras kompisar.

–När jag börjar berätta en saga vet jag aldrig hur den ska sluta. Jag har inte tänkt igenom den innan. Det är mer som att se film, som att se bilder och så berättar du vad du ser, säger Madeleine.

I sagoberättandets begynnelse blev det alla möjliga sagor, ofta om en myra med prickiga badbrallor, som reste runt i världen. Då var Madeleine inne på den pedagogiska banan och ville lära barnen om saker runt om i världen, om olika länder och olika ställen. Då fick myran ge sig av, stup i kvarten.

–Numera är jag inte så pedagogisk. Det viktigaste är att man ska in i en riktig sagovärld, det ska inte vara som vi har det.

Att kunna berätta har Madeleine tagit för självklart. Det är först på senare tid som hon har förstått att andra kan tycka att det är svårt. Varför just hon har så lätt för det ser hon ingen självklar förklaring till.

Det hon minns av berättandet från barndomshemmet är att pappa läste Gud som haver med henne på kvällarna. Men hon var en gång inställd på att bli lärare och även som meteorolog och föredragshållare är det ju viktigt att berätta så att de som lyssnar kan följa med.

–För mig är det naturligt att måla med orden. Men ärligt talat var det nog mest lathet som fick mig att börja med sagor. Ska man läsa ur en bok måste barnen komma överens om vilken och den ska dessutom vara lagom lång.

Nu blir det sagor mest varje kväll, från tio till trettio minuter långa.

–Sagor är ett väldigt bra sätt att varva ner för mig och för barnen. De vill alltid höra sagorna, så det är ett sätt att få dem i säng också. Så jag har sagt att jag berättar fram till halv nio på kvällarna. Ju tidigare de går och lägger sig, desto längre saga blir det. Det funkar. Även om jag är trött vet jag att inspirationen alltid kommer när jag är igång, säger Madeleine.

Sjuåringarna Oliver och William och fyra år äldre Matilda tycker om sagorna alla tre. Sagoberättaren själv menar att hon inte åldersanpassar historierna särskilt mycket, men att de innehåller något som gör att alla vill höra sagorna. Under en period prövade Madeleine med lite mer spännande sagor där det hände mystiska saker. Men efter ett tag märkte hon att det inte alltid var så taktiskt att väva in sånt som de tyckte var läskigt, som en trollkarl som kom in i ett mystiskt hus. Åtminstone inte när barnen skulle sova efteråt.

Då bjöd hon in barnen i sagoskapandet, frågade vad de ville att sagorna skulle handla om. Då skulle det vara ute i en skog och hon började fundera över vad som finns i skogen och vad som är spännande för barn. Jo, troll och prinsessor.

–Eller prinsessa är hon ju inte riktigt, mer en älva av något slag. Jag vet inte riktigt vad hon är, Tinge-Ling. Och så skulle hon ha en kompis. Det blev Trollet Ture och i skogen finns också Bertil Bäver, Rikard Räv, den gamla visa Mor Uggla, Lysmasken Lillian och sen har det där vuxit. Till Stora skogen kommer det också olika varelser på besök.

När sagan börjar gå mot sitt slut klurar hon ut finalen medan hon berättar. Nu har berättandet blivit ett så stadigt inslag i livet att Madeleine omedvetet samlar på sig idéer till sina sagor. Mycket inspiration har hon hämtat från ett hemligt ställe i Norrtälje. Där finns det en skogsnutt där någon har satt ut lite figurer kring ett stort gammalt träd.

Det hänger en liten trägunga där det aldrig sitter någon men ibland blåser gungan i vinden och Madeleine brukar säga till barnen att någon har suttit där och gungat. Bakom en stubbe står ett litet troll – och ja, det behövs inte mycket för att väcka fantasin. I sagorna finns inte något elakt.

–Däremot kan det komma konstiga figurer som gör saker som de inte får. Men de vet helt enkelt inte att de inte får göra de där sakerna. Det händer aldrig något hemskt eller tragiskt för då börjar jag själv gråta, ler Madeleine som också undviker väderlära i sina sagor.

–Nej fy, det får de så mycket annars. Samma sak med klimatfrågor. I min värld finns inga moderna grejer alls. Inga bilar, inga mobiltelefoner.

Under de nästan fem år som skogen funnits med som nav i hennes sagor har hon hunnit med att berätta ”säkert hundra stycken”, enligt barnen. De har två klara favoriter, två sagor Madeleine själv knappt kommer ihåg. Den ena handlade om att det kom några märkliga små bollar som såg ut som riktigt stora dammtussar. De rörde sig över marken och lät konstigt. Men bollarna hade kommit fel. I själva verket var de på väg till en annan skog.

Den andra handlade om att Tinge-Ling vaknade en morgon och hela hennes värld var rosa. Hon kunde bara inte förstå vad som hänt. Inte blev hon klokare när hon ringde Trollet Ture vars värld såg ut som vanligt. Allt förklarades med att det hade trillat ner en rosa plastbit, en tunn film, över Tinge-Lings ögon.

–Om man läser en bok så är tankarna kanske på ett annat ställe. Man kan läsa en text utan att egentligen vara i texten. Men om man berättar en saga är du så inne i sagan själv, menar Madeleine.

Därför tycker hon inte om att bli avbruten mitt i sagan, inte för ofta i alla fall. Däremot blir hon inte störd ifall någon vuxen hör, det struntar hon i. Hon står för sin saga.

Att berätta sagor för sina barn har under de här åren varit ren avkoppling, men en avkoppling hon får kraft av så med tiden har det vuxit fram allt tydligare funderingar på att faktiskt skriva ner sagorna, kanske i bokform.

Barnens far, Lars Berg är konstnär och har skissat på hur figurerna skulle kunna se ut. Madeleine själv fotograferar mycket, inte minst i naturen och sedan har kompisen Joachim Hägg som är grafisk formgivare lekt med bilderna, satt ihop teckningar och fotografier.

–När jag skriver min bok vill jag att barnen som läser den ska bli lika trollbundna som mina. När jag berättar en saga vill jag att den som lyssnar med hjälp av mina ord verkligen kan leva sig in i sagans värld. Jag tror att det är så oerhört viktigt att vi idag i vår ”riktiga” värld, med tanke på hur den ser ut, kan få försvinna in i en värld av fantasi där allt är möjligt. I en fantasi och sagovärld får vi en viktig paus från vår vardag. Fantasin är det som gör att allt är möjligt!

Bästa miljöerna för sagoberättande:

1 Skogen. Du har med dig matsäck och hittar ett skönt ställe i skogen.

2 Öppna spisen. Gärna med låtgrejer för att illustrera ljud.

3 Sovrummet. För den rätta läggdagskänslan.

4 På en filt ute på gräsmattan. Ett bra sätt att varva ner. Man ska hitta de rofyllda ställena där det inte finns så många måsten.

5 Båten. Man kan ligga på däck och berätta, ett bra sätt att råda bot på barnens rastlöshet.