Det har säkert inte undgått någon att det är Strindbergsår i år. Litet märkligt kanske, eftersom det firas till åminne av hans död, inte födelse. Det är kanske inte så märkligt när allt kommer omkring, ej minst i Frankrike har man pippi på dödsdagar, såvitt man inte heter Céline – allt officiellt hedrande ställdes in efter starka protester, eftersom han både var förrädare och hyste motbjudande åsikter. Men, nota bene, han var en lysande romanförfattare.

Att författare är knäppgökar är förvisso inget nytt, vi behöver bara gå till Norge och Hamsun, som därstädes tydligen inte längre är kontroversiell, trots sitt medlöperi med nazisterna.

Även Strindberg var ju rätt knäpp, åtminstone periodvis, eller ska vi kanske säga pernodvis. Också han hyste av och till vämjeliga åsikter, ej minst av antisemitisk natur.

Han var dock inte, enligt min mening, så stor som vi i Sverige vill tro – det är lite med honom som med Zlatan; den ene var inte världens störste författare, den andre är inte världens främste fotbollsspelare. Som dramatiker var utan någon som helst tvekan Ibsen större, och det visste nog även den gode August.

Strindberg var den ständige resenären, i fysisk mening och inom sig själv. Uppbrotten var många, rastlösheten närmast inbyggd i hans själsliga mekanismer.

Han såg sig själv som förföljd, tidvis var han nog det också, fast inte på en så fatal nivå som han själv ville framställa det. Man bör också komma ihåg att det inte bara rörde sig om någonting konstitutivt.

Författare på hans tid levde, trots bristen på snabba kommunikationer, i ett internationellt sammanhang på ett helt annorlunda sätt än idag, och språkkunskaperna utöver modersmålet låg på en betydligt högre nivå. Strindberg kunde till och med skriva på franska, även om hans franska kanske inte var världens mest korrekta.

Om Strindbergs världar, inre såväl som yttre, har Björn Meidal skrivit en lysande bok, suveränt formgiven av Bengt Wanselius.

Det rör sig om en jättelik soffbordsbok av det slag som man näst intill behöver en assistent för att hantera, och trots att jag älskar vackra böcker måste jag påpeka att det försvårar läsningen rätt mycket. Åtminstone om man, som jag, vill ligga i soffan och läsa. Men bortsett det, för dem som vill läsa om Strindberg är den oundgänglig.

Denna rastlöshet som måste ha varit påfrestande, inte minst för familjen – det börjar redan med Siri von Essen och fortsätter sedan under hans ganska korta liv.

Var befann han sig inte, undrar man. Han reser, reser och reser. Är det inte till Stockholms skärgård så är det till Paris och Berlin.

Paris, ja. Paris avskydde han uppenbarligen. Fransmännen tyckte han illa om. Det kan ju låta något märkligt; är det något som författare från hela världen, även svenskar, betraktat som ett paradis är det just Paris. Han har emellertid hedrats med det finaste man kan hedras med i Paris, en minnesplakett, på den byggnad som ligger på rue d’Assas, där hotell Orfila låg och där han bodde. Strax intill ligger Closerie des Lilas där han satt och hinkade absint.

För Hemingway och många andra var den krogen rena paradiset. I baren finns små mässingsskyltar på borden med berömda författar- och konstnärsnamn, bland dem Strindbergs. Inte illa jobbat.

Men så var det Stockholm, hans hemstad, där allting började och slutade. Det var trots allt kringflackande och all rastlöshet hemma. Som Stockholmsskildrare är han magnifik, tänk bara på ”Röda rummet”. Konflikterna och fejderna kom och gick, men hemma var det ändå. Strindberg var en välkänd profil i den lilla staden.

Min morfar plåtslagaren och fackföreningspionjären beundrade Strindberg oändligt, och eftersom han inte söp kunde han köpa böcker. Han dristade sig till att gå upp till Strindbergs sista bostad på Drottninggatan och be att få några av hans verk signerade. Och fick frågan: ”Vill inte herr Carlbom komma in på en kopp te?”.

När det stora arbetartåget samlades utanför bostaden stod morfar på gatan med sin hustru och sina tre döttrar. Och när Strindberg klev ut på balkongen sa han: ”Titta nu flickor, en sådan man får ni aldrig se igen.”

Sedan var som bekant den långa resan och de långa resorna över. När jag nu står och blickar ned på Norrtullsgatan från vår altan, och är i ungefär samma ålder som Strindberg när han dog, tänker jag: här gick den sista resan, mot Norra begravningsplatsen. Men i litteraturhistorien har ju resan fortsatt.