Stockholmskändisarna strömmar ut på perrongen när X 2000 anländer klockan 11.17 på torsdagsförmiddagen. Mona Sahlin, krönikören Johan Hakelius, SVT:s Eva Beckman och de andra skyndar bort mot taxikön.

Sist av alla kliver Lydia Cacho av förstaklassvagnen, iförd mörka solglasögon. Tygväskan med utdragbart handtag är anmärkningsvärt nätt för en veckolång resa över Atlanten.

Bildligt är hennes bagage desto tyngre. Hon är här för att berätta om systematiska övergrepp på barn och kvinnor i hemlandet Mexiko. Om pedofilerna och människohandlarna och de affärsmän, politiker, åklagare och domare som skyddar dem. Själv har hon överlevt fängelse, kidnappning, tortyr och mordförsök för sitt journalistiska arbete.

I taxin på väg till hotellet visar det sig efter ett mobilsamtal att hon ska bo på Gothia Towers, inte Park Avenue Hotel som hennes svenska följeslagare från förlaget först blivit informerad om. Det som förefaller vara lite strul med bokningen är i själva verket en rutinmässig del av en medveten strategi.

–Jag ändrar alltid hotell- och flygbokningar. Jag gör allt möjligt, jag har burit så många peruker, ändrat mitt namn när jag rest. Jag tar aldrig samma väg hemma i Cancún, ändrar mobilnummer hela tiden, jag ger det inte ens till någon längre, säger Lydia Cacho.

–Hej, kul att ses igen! Ja, vi träffas ju på mötet sen...

På International rights centre på plan två på Svenska mässan, där agenter och förläggare har möten hela dagarna under bokmässan, kommer en efter en fram och kramar och kindpussar den franske litterära agenten Marc de Gouvenain. Samtidigt granskar hans svenska kollega Carina Brandt, som bor i Spanien, deras fullklottrade schema.

Marc de Gouvenain hade som ung på 1960-talet en dröm om att åka till Island. När han uppfyllde den väcktes intresset för Skandinavien. Två år senare liftade han upp till Sverige, berättar han på svenska med bara en svag brytning. För att göra historien kort: efter slingriga turer fastnade han för den svenska litteraturen.

Han reser sig för ännu ett möte i rummet intill, som liknar en bingohall med de röda och svarta borden med flaggor med siffror och agenturnamn på. Han drar ut stolen vid nummer 37 där danska Nanna Thylstrup på kulturförmedlaren Art People ler välkomnande.

Efter några år i Malmö arbetade han som språklärare i Etiopien i två år och i Marocko i fem år. Där fortsatte han, tillsammans med sin dåvarande, svenska, fru, att översätta svenska böcker.

–Det var mycket konstigt, vi var utan ljus på kvällen. Men passion betyder ju att man är helt tokig! säger han och spärrar upp de mörkbruna ögonen.

Marc de Gouvenain har nu översatt upp mot 100 svenska böcker, av PO Enquist som numera är en god vän, Kerstin Ekman, Göran Tunström, Torgny Lindgren, Lars Gustafsson...

Efter över två decennier på franska förlaget Actes Sud med uppdraget att ge ut fem skandinaviska böcker om året jobbar han sedan i somras för den spanska litteratur- och filmagenturen Pontas. Han är på mässan för att stärka deras lista med svenska och andra nordiska författare.

–Vi kan säga ett år och så får vi se hur det går, säger han till Nanna Thylstrup och Carina Brandt nickar.

Efter en hel dag i ett litet grått bås med en ful blomkruka i plast som enda dekoration kan Lydia Cacho än en gång konstatera att alla journalister ställer i princip samma frågor. Ändå försöker hon variera sina formuleringar. Fast under dagens sista intervju slog hon på autopiloten.

–Tjejen visste ingenting, hon hade inte läst boken eller ens kollat i artikelarkivet, säger hon, lätt hes efter att ha pratat konstant i fem timmar.

22 intervjuer med landets alla stora medier och några av de mindre har det blivit under vistelsen i Stockholm och Göteborg. På lördagsmorgonen ska hon flyga hem till Cancún, fast det lär dröja ytterligare ett tag innan hon kan sova i sin egen säng. En pistolman har setts häcka utanför hennes hus, så hon har bott hos en vän de senaste veckorna.

Det var 2005 som hon publicerade reportageboken Los Demonios del Edén (Paradisets demoner), där hon avslöjade hur en mexikansk hotellmiljonär låg bakom organiserade övergrepp på barn. Ett halvår senare såg en högt uppsatt politiker till att Lydia Cacho blev gripen för ärekränkning. Pedofil- och traffickingnätverkets tentakler visade sig löpa hela vägen upp i det mexikanska samhällets toppskikt.

Uppföljaren som förra veckan kom ut på svenska, Jag låter mig inte skrämmas, är en självbiografisk skildring av hur hon förföljs inte bara av de brottslingar hon avslöjade, utan också av statsapparaten.

–I Mexiko är rättvisan till för den som kan betala för den, konstaterar hon.

De oändliga intervjuerna hon ger fyller en praktisk funktion.

–Det är önsketänkande kanske, men att jag är känd gör det lite svårare för dem att döda mig. Jag vet inte om det är en livförsäkring, men mer en rättviseförsäkring. De kanske dödar mig ändå, men eftersom folk vet vem jag är kommer min död inte att gå spårlöst förbi. Det är den enda försäkring jag kan få.

Marc de Gouvenain har hunnit få i sig kaffe och en kaka som lunch och tänder eftermiddagens första cigarett på den stora balkongen utanför Rights centre.

Men vi lämnar höstsolen för en snöig vinterkväll i Stockholm 2004. Marc de Gouvenain gick längs med Riddarholmskajen med vännen Agneta Markås från Norstedts när hon berättade att förlaget fått in ett nytt manus, av en viss Stieg Larsson.

–Hon visste att jag inte gav ut deckare men tyckte ändå att jag borde läsa det.

Efter att ha sträckläst de tre böckerna ringde han huvudredaktören på Actes Sud och sa att de måste ge ut dem.

Marc de Gouvenain hade skinnjacka redan före succén med Millenniumtrilogin, som nu har sålt i runt 3,5 miljoner ex i Frankrike. Men han tar den svarta jackan, som han i dag har på även inomhus, som exempel på hur folk kan kommentera att han blivit rik: ”Jaså, du har skinnkläder nu”.

–När jag var fattig översättare var det aldrig någon som kommenterade att jag var en fattig översättare som inte hade betalt för semester eller när jag var sjuk. Ingen sa något om det!

Lydia Cacho har absolut ingen lust att gå på förlagsmiddag. I normala fall struntar hon i sådana inbjudningar, men Natur och kulturs vd Eva Swartz vill att hennes stora internationella stjärna ska hålla tal och skåla och Lydia Cacho inser att hon inte kommer undan.

En och en halv timmes vila fanns inskrivet på schemat före middagen. 15 minuter extra tillskansar hon sig, tillräckligt mycket för att göra sin svenska följeslagare lätt panikslagen, sedan glider Lydia Cacho ur Gothia towers västra hissar i svart galamundering.

Motviljan mot mingeltillställningar handlar inte bara om tillfällig trötthet.

–Folk tenderar att prata mer än de lyssnar. De vet inte så mycket om mig men får plötsligt höra talas om mig och tror att jag kan göra saker för dem.

Vart hon än åker i världen kommer det alltid fram människor som vill ha hennes hjälp i kampen mot trafficking och pedofili.

–Min mamma sa till mig när jag var tonåring: ”gör bara det du kan med dina egna händer, och tänk på att de är små”. Ibland är det väldigt frustrerande. På min blogg får jag hundratals mejl från människor som vill ha hjälp. Jag är inte Moder Teresa och vill inte vara det.

Marc de Gouvenain har tagit av sig sin skinnjacka. Temperaturen har höjts i International rights centre och vid varje bord sitter minst två personer och speeddejtar.

Marc de Gouvenain och Magdalena Hedlund från Norstedts Agency diskuterar vad som hänt sedan de sågs i juni. Framför dem ligger en tjock pärm med två av Norstedts höstaktuella författare överst, Helena von Zweigbergk och Gabriella Ahlström.

–Du gav mig ju den här listan i juni med namn som du funderade på. Är ni fortfarande intresserade? säger Magdalena Hedlund.

Hon berättar dessutom om Norstedts nyutgivningar av en svensk författare, död sedan ett halvt sekel, och förklarar att de söker ett förlag som vill ta sig an honom i Spanien. De tre Pontasagenterna hummar och antecknar. Magdalena Hedlund visar också en broschyr om Thomas Bodström, som Anna Soler-Pont blandar ihop med skådespelaren Michael Nyqvist, även han aktuell på Norstedts.

När Lydia Cacho talar på Internationella torget, ett av Bokmässans områden, cirkulerar två poliser bland publiken. Flera hotade författare finns på mässan och det har inträffat incidenter tidigare år.

Framför scenen sitter nästan enbart kvinnor. Var finns männen i kampen mot trafficking?

–Jag möter många män som verkligen känner solidaritet och som aldrig köpt sex, men som ändå inte agerar. I Sverige verkar män tro att jämställdhet handlar om att hjälpa till med disken. Jag tror att många män är rädda för att bli utstötta om de tar ställning. När min man säger ifrån när hans vänner håller på med sexistiskt snack blir han inte bjuden nästa gång.

En annan relevant fråga är varför journalisten Lydia Cacho är så ensam i sin kamp. Varför inte fler reportrar ägnar sig åt att avslöja övergreppen på barn och kvinnor i stället för att, säg, springa på trygga bokmässor.

–I Mexiko har det att göra med vad som hänt mig. Många duktiga reportrar känner sig hotade, det leder till självcensur. Men jag tror att rädslan är något som finns inom oss, det är bara vi själva som kan välja om vi ska vara rädda. Jag väljer att inte vara rädd.

Bruset har ökat betydligt i International rights centre. Det äts snittar, dricks vin och letas böcker från andra länder.

Marc de Gouvenain har en cigarett i handen som ivrigt väntar på att bli tänd. Han och kollegorna skrattar och överlägger lågt på katalanska.

Han är nöjd. Som han hoppades i början av dagen har det fattats beslut som bäst åstadkommes genom personliga möten.

–Men det är inte som att köpa en bil. Det här är projekt som vi påbörjar nu, säger han när cigaretten leder honom ut på balkongen samtidigt som han ler åt bekanta.

Visst har vissa böcker han gett ut blivit fiaskon. Men det har nästan aldrig varit bokens fel utan tajmingens, säger han. Han tycker heller inte att man kan påstå att Millennium har öppnat fransmännens ögon för svensk litteratur.

–Intresset fanns där för många år sedan. Redan på 50- och 60-talen översattes Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf och Birgitta Trotzig.

Är Millenniumtrilogin det största i hans karriär då? Han slår ut med händerna.

–Jag hoppas och är säker på att människor här på mässan inte bara tittar på mig som Millenniums förläggare och översättare i Frankrike, utan som han som var så tokig att han översatte P O Enquists Hess redan 1969 – och som har fortsatt så.