På teaterbiennalen i Örebro presenterades projektet Att gestalta kön, som under två år skulle bedrivas på ett antal sceniska utbildningar i Sverige.

Nu är vi i Borås, och det är dags att utvärdera. Någonting har verkligen hänt! Det blev uppenbart vid det välbesökta seminariet Hur ska jag bära mig åt då?

Där berättade studenter och lärare/projektledare om sina konkreta erfarenheter, som visade sig vara mer djupgående än någon kunnat ana. Alla lärde sig något, inte minst om sig själva: unga feminister som varit vana att vara motvalls och nu kunde hitta hem på teaterhögskolan; vana pedagoger som modigt ifrågasatte sina metoder; unga män som i flera fall inte kunde förstå vad problemet över huvud taget var. Från början.

Arbetet har rört vid många ömma punkter, den ”neutrala” kroppen, könsstereotyper, egna omedvetna förhållningssätt hos alla inblandade. Ingen sitter inne med sanningen: kunskapen skapas i dynamisk process. Alla är inte överens heller, påpekade projektledaren Gunilla Edenmo, men det är viktigt att veta vad vi inte är överens om.

Många berättade om fascinerande, provocerande upptäckter i arbeten med roll- och könsbyten, genusmaskerad osv. Elin från Teaterhögskolan i Stockholm berättade om sin kamp med att behålla styrkan även i rollen som superfeminin Tekla med korsett och höga klackar. Gustav från Luleå hade känt sig nedtrampad när han hävdade sin från början fördomsfria hållning till kön, men var nu på väg att resa sig.

Suzanne Osten påpekade att även nyfrälsta genuspraktiker kan hemfalla åt viss fundamentalism. Hon menade också att den konservatism som frodats inom teatervärlden också finns hos publiken, som kräver tydlighet, inte minst vad gäller kön.

Då sade Joakim Rindö att det finns olika slags publik, och att gestaltning av glidande könsidentiter kan göra många glada, som länge har gett upp hoppet om teater.

Hoppfullhet var den anda som genomsyrade evenemanget liksom medvetenhet: vi märkte att männen oftast talade högre och långsammare, medan kvinnorna, även seminarieledaren Ylva Gislén, talade snabbare, med fler gester, oftast tystare. Men inte alla. Åsa-Lena Hjelm hördes mycket bra. Det var skönt.