Babylonsjukan
Regi: Daniel Espinosa
Medv: Nina Wähä, Paulina Hawliczek, Kalled Mustonen, Gustav Skarsgård m fl
1 tim 30 min. Från 11 år

4Det märks redan på de överdimensionerade, ljudlösa förtexterna att Daniel Espinosa vill bryta ny mark med sin debut ”Babylonsjukan”, som är producerad under parollen ”snabbt och billigt”. Det är inklippta tv-sekvenser från Göteborgskravallerna och fejkade övervakningsfilmer från tunnelbanan, grovkornigt foto och handkamera.
Framförallt märks det på dialogen, som ligger så nära ”hur man pratar på riktigt” som det går. Det är aningen tröttsamt, men ändå tusen gånger skönare än det styltiga såpasnack som man är så van vid från svenska lågbudgetproduktioner. Att alla skådespelare utom Gustav Skarsgård (och Josef Fares i en statistroll) är debutanter, gör förstås sitt till.

”Babylonsjukan” är en film i baktakt om ett gäng reclaimare vid Hornstull i allmänhet, och det vilsna Blondie Burger-biträdet Maja (Nina Wähä) i synnerhet - Erik ”Popvänstern” Zsiga lär slå volter av
lycka över det här bildbeviset på glorifieringen av vänsterungdomens förfall: Timbuktu är med både på soundtracket och som sig själv, och Mattias (Kalled Mustonen) har ”28 000 kronor i obetalda räkningar.”
När Majas kille drar till Indien över sommaren har hon ingenstans att bo, och får flytta in i sin killes kompis kök. Det som händer sen är så vardagligt att få skulle få för sig att skriva ett filmmanus om det; Maja, hennes överklasskompis Pauline (som envist hävdar att hon är lesbisk) och Mattias och hans gäng går på Kvarnen, spelar fotboll i Tantolunden, blir kära, pratar politik, har fest, har sex. Diskar.

Historien om gängets konfrontationer med det nationalistiska partiet Nytt Sverige känns lite påhängd, mest för att det ska hända något, och förstärka bilden av det politiska ställningstagandet som en självklar del av livet.
”Babylonsjukan” är på samma gång krävande och ganska lätt-tuggad. Man kan kalla den för ett formexperiment och ett tidsdokument, och som sådant får den Väl godkänt. Och det är
skönt med en kvinnlig huvudroll som, i likhet med Moa i ”Fröken Sverige”, inte är hundraprocentigt målmedveten, rationell och härligt jag-stark. Utan liksom mer en vanlig människa.