Måleriet deklareras levande, dött och återuppståndet med jämna mellanrum. På sista tiden har dess livsform inte så mycket diskuterats utan snarare i all stillhet omförhandlats. Det råder ju knappast någon tvekan om att måleriet som konstform överlevt alla kriser och tvivel.

En konstnär som berör själva måleriets kärna är Richard Sollman. Han hämtar idéer från den materiella verklighet som omger honom såsom teglet i en fasad ­eller takpannorna på ett hus, fast motivet blir snabbt sekundärt och helt abstrakt. Efter en kort stunds betraktande blir själva det måleriska det enda som är kvar och det finns något meditativt eller kanske egentligen maniskt i den detaljrika upprepningen.

Jag fastnar framför diptyken Anagram där de svarta skuggorna från det blyertsgrå takteglet är målade med extremt tunna, fina sträck, som tjocka ögonfransar. Jag manas att hitta de små, nästan osynliga avvikelserna, de som gör att jag verkligen ser målningen. Den färdiga målningen fortsätter påminna om den nästan smärtsamma uthållighet tavlans resa krävde. Jag går därifrån fascinerad.

Om Sollman går på djupet med måleriets möjligheter, utmanar istället Leonard Forslund måleriets förutsättningar, ofta genom att kombinera oväntade material och lägga till en god portion ironi. Den senaste serien målningar, Wood Nation, utgår från hans arbete med illustrationer till Edgar Lee Masters diktsamling Spoon River från början av 1900-talet. Poeten låter de avlidna invånarna i det påhittade samhället säga sitt hjärtas mening från graven.

I avsaknad av beskrivning av detta samhälle har Forslund skapat en fiktiv boplats. Belägen vid vatten och skog är trä är det huvudsakliga byggmaterialet och materialet som sådant blir flera av målningarnas fokus. Forslund visar sig skicklig som illusionsmålare, de fina ådrorna i husets träpanel är perfekt återgivna. Men intresset för det hantverksmässigt skickliga förskjuts snart av några kulhål som penetrerar ett par av målningarna. Det ironiska anslaget hos Forslund svarar fint mot dikterna, men som enstaka målningar blir de något ensamma.

Mest påverkad blir jag av Anette H Flensburgs mystiska och ofta klaustrofobiska interiörer. Liksom både Forslund och Sollman är Flensburg en konstnär som bemästrar den måleriska tekniken med ytor som nästan blir fotografiskt exakta.

Den Hammershøiska stillheten som tidigare var så starkt förknippad med Flensburg har konstnären kastat av sig. Rummen är förvisso tomma, men det är ingen brist på aktivitet tack vare de starkt mönstrade tygerna och materialen som dekorerar rummen. Rörelsen finns lika mycket i väggarna som liksom speglar reflekterar det övriga rummet.

Känslan av att vara starkt påverkad av någon kemisk och förbjuden substans förstärks av målningarnas artificiella ljussättning som går i lysande guld och det kallaste blå. Flensburg experimenterar med vad som kan uppfattas som verklighet och hur ­måleriet kan nå en icke representativ realitet. I mina ögon har hon lyckats riktigt bra.