Merete Mazzarella är en klok kvinna, snudd på förslagen. En förslagen läsare inte minst. Häromåret skrev hon en utmärkt bok om – otrohet. En intellektuell kioskvältare. Att det huvudsakligen handlade om Emma Bovarys och de andra pappersflickornas otroheter spelade ju ingen roll, läsaren smugglar alltid in sina egna erfarenheter i det skrivna. Det är kännetecknande att Mazzarella ofta skriver spännande just om gränsen mellan levt liv och litteratur, hur de två påverkat varandra på samhällelig och personlig nivå.

Som professor i nordisk litteratur har Merete Mazzarella aldrig blivit vid sin läst, utan vädrat en nästan kuslig allmänbildning och aptit på spretiga ämnen som formar den moderna vardagen. Hon konstaterar lugnt att det inte stod skrivet i stjärnorna att hon skulle bli just litteraturvetare, utan lika gärna kunde ha blivit idéhistoriker eller antropolog, etnolog eller sociolog.

Javisst. Det är lite skojigt att en av de författare hon retar upp sig på den här gången är just populärsociologen Alain de Botton. Merete Mazzarella är minst lika trendkänslig som de Botton, men mindre insmickrande. Minns när hon skildrade sitt skröpliga förhållande till svärdotter och barnbarn i ”När vi spelade Afrikas stjärna”. Möjligen läser man henne just för att i lika mån bli bekräftad och irriterad.


Titeln har hon lånat från ett citat av Marilyn Monroe: ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra.” Ett fantastiskt citat. Hur ser relationen kärlek och arbete egentligen ut? Vad är ett kärleksverk?

Boken, med undertiteln ”Ett år i livet”, börjar med att den nyförälskade Merete Mazzarella städar ut sig från sitt barndomshem i Helsingfors. Vid 64 kan det vara hög tid, om det alls ska ske. Tillsammans med sin nyvordne sambo flyttar hon in i en annan våning på Fänrik Ståls väg. De är båda nypensionerade från var sin professorsstol, hon i litteratur i Helsingfors, han i filosofi i Åbo.

Men hon skriver roligt att hon är mer imponerad av hans hand med verktygslådan än med filosofin. Hemma i lägenheten på Geijersgatan i Uppsala har hon sin äldre make, till vilken hon känner förpliktelser. Under året ska de skiljas, men inte avsluta sina vänskapliga förbindelser.


En ny förälskelse, en skilsmässa, två våningar och ett sommarställe i två olika länder – och så denna flödande kreativitet, det myckna läsandet och skrivandet – det är tur att författaren har gått i pension och frigjort tid för att administrera sitt innehållsrika liv! Som vanlig löneslav skulle hon aldrig ha hunnit.

Boken är en resonerande essä om kärlek och arbete, liv och läsande, åldrande och död, med poänger och intressanta utvikningar. Dessutom handlar det om skuld, vilket nog är denna lyckliga boks smala lycka, och mörka nerv. Som människa har den förvånade Merete Mazzarella fått förälskelsen som en gåva i knäet vid 64 års ålder. I allas våra drömmar är det en ouppnåelig högvinst. Som författare vet hon att det även är en seg uppförsbacke – andras lycka vill ingen läsa om.


Alltså ligger bokens smärtcentrum hos den övergivne maken, eller snarare i parets gamla, söndervittrade äktenskap. Författaren skildrar detta känsliga ämne på ett så omsorgsfullt och vänligt språk som situationen kräver.

Ändå blir det nästan brutalt, kanske just på grund av den hänsynsfulla tonen: ”Jag tänker på det egendomliga i att vi aldrig har kunnat skratta tillsammans och anar att det har varit därför som den ömsesidiga förbittringen varit så svår att lösa upp.”

Där öppnar och sluter sig avgrunden. Men denna läsvärda text förmår gestalta förbittringens avtynande på ett trovärdigt vis, smärtan dör och lämnar ett ärr. Som så mycket annat i det vindlande livet.


Fotnot: Merete Mazzarella medverkar regelbundet i SvD och recenseras därför av gästskribenten Ulrika Knutson.

LÄS MER: ”Emotioner kan väcka heta känslor” av Merete Mazzarella (Under strecket).