Lukas Moodysson dämpar belysningen och sjunker djupt ner i soffan i det ödsliga hotellrummet. Efter intervjun ska han för första gången se sin nya film tillsammans med en publik på galapremiären i Stockholm. Nervositeten är påtaglig.

–Jag känner mig inte så bekväm just nu. Det är inte mottagandet jag är nervös för, utan mer vad jag själv ska tycka. Jag är osäker på om det blev bra, säger han.

Mammut är Lukas Moodyssons återkomst till ett traditionellt berättande, efter experimentella filmer som Ett hål i mitt hjärta och Container. Allt annat än ett rejält personligt publikrekord vore en stor överraskning.

I huvudrollerna syns nämligen Michelle Williams och Gael García Bernal, som spelar ett framgångsrikt New York-par med en vetgirig dotter och en barnflicka som lämnat Filippinerna för att kunna ge sina egna barn ett drägligt liv. Allt är större än i Lukas Moodyssons tidigare filmer: budgeten, skådespelarna, filmformatet och även själva berättelsen.

Mammut utspelar sig i både USA, Filippinerna och Thailand, dit pappan Leo åker på en affärsresa. I några scener, där dottern Jackie besöker ett planetarium, ser man även jorden från ovan. Globaliseringens konsekvenser, familjeproblematik och barns utsatthet är några av filmens teman. Insikten om att alla människor är ihopkopplade och behöver varandra löper som en röd tråd.

–Man kan börja i vilken ände som helst, till exempel hur vi alla har behov av sjukvård och hur Ellen som är läkare har behov av någon som hjälper henne för att hon ska klara av sitt jobb. Då är det någon som kommer till USA som nanny. Hon åker dit för att skicka pengar till sin familj. Å andra sidan behöver barnen sin mamma, och så där går det vidare i olika mönster.

Utan att avslöja alltför mycket om handlingen kan man konstatera att det går att dra paralleller mellan Mammut och tidigare publiksuccéer som Fucking Åmål och Tillsammans, men även med det uppmärksammade traffickingdramat Lilja 4-ever. Vemodet, intimiteten, sympatin för barnen och de på gränsen till övertydliga symbolerna –Lukas Moodysson har fortfarande kvar sin särprägel som ömsint civilisationskritiker. Han säger att en viktig drivkraft i manusarbetet är att han själv ska bli berörd.

–Jag skriver för att jag själv ska få hjärtat i halsgropen ibland.

Han förklarar att det varken handlar om att försöka manipulera publiken att känna på ett särskilt sätt eller att vara sentimental, utan mer om att jaga en viss ton och en känsla av att allt sammanfaller.

–Det behöver inte vara sorgligt, men det finns ögonblick då man förstår hur stort, märkligt, fantastiskt och plågsamt livet är. De ögonblicken är som en slags ädelstenar i tillvaron.

Det kan tyckas märkligt att Lukas Moodysson pratar om ädelstenar och livets storhet. Men trots att han pekar med hela handen och tydligt visar hur västvärlden utnyttjar fattiga länder och hur vuxna människor sällan ser utanför sitt eget begränsade territorium har alla hans karaktärer ändå goda avsikter. Och hur jävliga situationer han än sätter dem i finns alltid en strimma ljus kvar.

–Jag har ju inte försökt att skildra mänskligheten som att vi är en massa typer som springer omkring och är elaka mot varandra. I grunden handlar filmen om att vi behöver, längtar efter och saknar någonting. Jag tycker att den är levande, som ett träd med många grenar, och att den ger en bild av en värld som är i rörelse och förändring. Det i sig är ju hoppfullt.

Eftersom filmen utspelar sig i olika delar av världen har även inspelningarna skett på skilda håll. För Lukas Moodysson påminde inspelningsprocessen om filmens innehåll, särskilt när han befann sig på andra sidan jordklotet utan att veta vad klockan var hos familjen hemma i Malmö. Vid ett tillfälle, när han låg på ett hotellrum i Filippinerna mitt i natten och inte kunde sova, upplevde han något ytterst märkligt.

–Jag slog på tv:n och då visade de schlagerfestivalen. Jag visste inte var jag befann mig, jag hade en så stark känsla av att jag var i Asien, och det var jag ju också. Men så var det The Ark som spelade i Eurovision. Av någon anledning hade jag fått in en tysk tv-kanal. Då kändes världen rätt liten.

Tittade du klart på schlagern?

–Nej. Jag tror att jag lyckades somna om sedan.