När Blur inledde sin karriär som ett sött medelklassband från Essex framstod de som en riktningslös dagslända i vakumet som uppstått mellan Manchesters acid house-tintade pop-era och den långluggade shoegazing som representerades av grupper som Ride och Slowdive.

Att Damon Albarn, Graham Coxon, Alex James och Dave Rowntree nu på söndag, mer än två decennier senare, skulle avsluta 2012 års London-OS med att i större bokstäver än både New Order och The Specials spela i Hyde Park under rubriken The Best of British kändes allt annat än logiskt. Då.

Strax innan den brittpop som Blur själva – tillsammans med sina ärkefiender i Oasis – utgjorde mittpunkten av under största delen av 1990-talet, innan genren en hade fått ett samlingsnamn, turnerade Blur i USA.

Omgiven av Nirvana, grunge och Seattle-vågen väcktes den attitydstinna tävlingsanda i Damon Albarn som under det kommande decenniet blev både hans största styrka och, med facit i handen, hans mest uppenbara svaghet.

På egen hand skulle han återerövra popmusiken från USA. Det var planen.

Hemkommen från den amerikanska turnén klipptes den långa luggen av, jeansen rullades upp, överdimensionerade långärmade t-shirts fick ge plats för tenniströjor från Fred Perry och små treknäppta kavajer. Med en rottweiler i koppel togs den första pressbilden av detta Blur 2.0. Vid en tegelvägg poserade bandets fyra medlemmar likt ett knippe fotbollshuliganer framför den svartsprejade graffititexten ”british image #1”.

Egentligen är det just där och då som historien om Blur inleds.

Bakgrunden till det här fotot och albumet Modern life is rubbish som följde strax därpå i maj 1993 är mer än något annat stöpt i Albarns läsvanor under den där första amerikanska turnén.

Författaren Martin Amis satiriska romaner London Fields och Money fick honom att börja skriva karaktärsdrivna texter om brittisk vardag, udda existenser i Londons oändliga förorter och sovstäder, tristessen i en Tesco-kö och slentrianalkoholismen på den lokala puben.

Musiken tog avstamp i klassisk engelsk music hall och allsångstraditionerna på de brittiska fotbollsläktarna samtidigt som den bibehöll en lätt akademisk uppdatering av vad smått underskattade grupper som Teardrop Explodes och XTC hade gjort tio år tidigare.

Man hör det tydligare än någonsin tidigare i den gargantuanska Blur-box som just har getts ut. Den heter 21. Både för att den innehåller 21 cds och dvder och för att det har gått just 21 år sedan debutalbumet Leisure.

21 är, utöver deras sju reguljära album, fylld av demos och outgivna låtfragment som med lika fascinerande som pedagogisk tydlighet illustrerar vad som pågick i Albarns huvud inför varje inspelning. Men också hur viktig gitarristen Graham Coxons tjurskalliga integritet var för Blur. I många demoversioner av deras mest kända låtar hör man Damon spela sånger på egen hand med direkta instruktioner till Graham hur hans gitarrslingor borde låta. Coxon går honom i princip aldrig till mötes i de slutgiltiga versionerna.

Men där dokumenteras också Albarns ojämförliga öppenhet för nya intryck, sökandet efter inspiration långt utanför de självklara förebilder som alltid nämndes – The Jam och Ray Davies – i samband med Blur.

Redan strax efter den monumentala succén med Parklife spelar de in demos tillsammans med New York-producenten Bill Laswell och de afrikanska influenserna som har präglat så mycket av Albarns alla soloprojekt är uppenbara i arbetet kring Blurs (hittills) sista album Think tank.

Damons utveckling som poplyriker och alltmer gränslös arkeolog samt framåtsträvande experimentalist saknar motstycke i den moderna musikhistorien.

Några få artister – Björk, David Bowie och, rent teoretiskt, Elvis Costello – har gjort liknande resor men knappast med samma enorma bredd och framförallt aldrig i ett lika rasande tempo.

När man läser intervjuer med Damon idag är det alltid svårt att veta exakt vilket av alla hans projekt det egentligen är han marknadsför. Eftersom det alltid lurar något annat i vassen bara någon vecka senare. Afrofunk-combon Rocket Juice & The Moon, en opera om 1600-talsalkemisten och spionen Dr Dee, hans miljonsäljande seriefigurer i Gorillaz, supergruppen The Good, The Bad & The Queen, nyskrivna ballader till soullegenden Bobby Womack eller en ny singel med Blur.

Det bör kanske påpekas att det Blur som kommer till Way Out West egentligen inte har återförenats. De splittrades aldrig officiellt, de disintegrerade bara, rann ut i sanden. Gitarristen Coxon ombads lämna gruppen för att reda ut sina alkoholproblem, Damon blev pappa, Alex James började ysta ost och batteristen Dave Rowntree sadlade om till Labour-politiker.

Sommaren 2010 gav de ut sin första singel på sju år, den lågmält Notting Hill-romantiserande Fool's day, och med Coxon tillbaka i gruppen gjorde de två triumfartade spelningar framför solnedgången i Hyde Park inför över 100 000 personer. Jag såg den andra och sista av de här konserterna och det var en sådan glimrande uppvisning i ödmjuk självsäkerhet av ett band som med facit i handen hade besegrat sina nu förtvinade konkurrenter från Manchester och också gjort det mot alla odds.

Blur i Hyde Park var en lokalpatriotisk upplevelse snarlik den att se Bruce Springsteen & The E Street Band i New Jersey. Inget band i modern tid har tonsatt just London - staden, förorterna, människorna - som Blur. I alla fall inte med tillnärmelsevis samma genomslagskraft.

Inför de två konserterna nu i helgen har Damon, för att understryka att det alltid måste finnas en framåtrörelse, skrivit två nya sånger som alldeles nyligen gavs ut på singel.

I den ena av dem, Under the Westway, en vacker ballad i rakt nedstigande led från A whiter shade of pale, fördjupar han realismen från Fool's day. För ovanlighetens skull är det en solig vinterdag i västra London men det kanske ska snöa på söndag.

Slutackordet är identiskt med det i The Beatles A day in the life. Och det är just vad Under the Westway är – Damons egen och högst ograndiosa A Day in the life. Han vet det själv. Annars skulle den inte sluta som den gör.

I den inbundna bok som följer med boxen 21 beskriver Graham Coxon hur Blur till en början bara skrev ”strange little stories about funny men on trains” för att sex album senare mynna ut i ”rena blodutgjutelser om trasiga förhållanden”.

Den Damon Albarn som fortfarande sjunger i Blur har på så många vis blivit en av sina karaktärer.

År 2012 är han den som varje morgon tar sin dotter i handen och lämnar henne på dagis, är besatt av väderleksrapporter och dokumenterar de små, små förändringarna i hans hemkvarter kring Westbourne Grove i västra London.

Samtidigt ger hans litterära förebild Martin Amis ut sin nya roman Lionel Asbo. Omslagets tecknade karikatyr av bokens kriminella och våldsamma huvudrollsinnehavare som vinner 300 miljarder pund på Lotto påminner starkt om något annat: Det epokgörande fotot av just Blur framför texten ”British image #1”. Lionel Asbo har två pitbulls i koppel, rakat huvud och grova Dr Martens på fötterna.

Man vill nästan fråga sig om de två observatörerna Albarn och Amis har bytt plats i ett Persona-likt scenario.

Där Amis förlöjligar den brittiska underklassens beteende och smak har Albarn aldrig varit så sann i sin vardagslyrik som just nu. Den ständige observatören växte upp, riktade blicken inåt och beskriver därigenom sitt England och det ekonomiska fria fall det befinner sig i klarare, mer precist och uppriktigt personligt än någon annan nu levande författare.