Tidigt i morse, när Donovan sjöng om Sunny Goodge Street i högtalarna i vad som brukade vara mitt vardagsrum, stannade lastbilen i snön utanför porten på Kungsholmen för att hämta min garderob.
Först i mitten av nästa vecka kommer den fram till mitt nya hem på Ladbroke Grove i västra London.
Ja, det här är den sista krönikan som författas på Kaplansbacken i Stockholm. I alla fall på ett tag.
Jag har redan fått läsa kommenterarena på nätet om hur förutsägbart det är att vi flyttar till just London.
Det är klart det är det. De vackraste sakerna i livet har en tendens att vara det.
Kärleksakter, barndop och Tough Alliance-konserter. Vi vet ungefär hur de kommer att sluta. Likförbannat är de vackra. Så låt mig, för bara den här gången, få vältra mig i min larviga Alice i Underlandet-syn på den där staden som har förföljt mig sedan mamma och pappa tog mig på en billig chartervecka i ett dragigt hotell i Kensington 1981.
Redan för ett decennium sedan döptes jag om till Londres Akko i en seriestrip om Arne
Anka Det är okej. Jag har verkligen ingenting emot det. Jag har lärt mig att leva med mitt handikapp.
Jag vill ha The Guardian och Independent av papper på frukostbordet varje morgon.
Jag vill se sångaren i det halvmediokra modbandet The Ordinary Boys som alldeles nyligen var med i brittiska kändis-Big Brother i sin nya roll som programledare för BBC:s politiska dokumentärer för förstagångsväljarna.
Jag vill gå och se Saint Etiennes urval av klassiska fotbollsdokumentärer på The Barbican veckorna innan VM.
Jag vill köpa grönsaker varje eftermiddag i duggregnet runt hörnet på skrikiga Portobello Road.
Jag vill dricka sinnessjukt varmt kaffe en för kall aprilförmiddag rakt över gatan från Honest Jon”s skivaffär och höra Ambrose Adekoya Campbell sippra ut genom deras öppna dörr.
Och jag vill göra det på plats. Det är det som är grejen.
Jag vill att det ska lukta London. Informationsöverflöd och nedladdade tv-serier i all ära, men de får mig bara att känna mig än mer instängd och låst.
Ju mindre världen
blir, ju snabbare jag kan få världen till min hårddisk på skrivbordet, desto mindre vill jag vara kvar här.

Jag vill hänga inne på Rough Trade på Talbot Road och höra personalen förkunna sin kärlek till svenska Love Is All. Och just innan jag går ut kommer Lawrence från Felt in den här dagen också och försöker sälja några exemplar av sina egna gamla skivor för att ha råd med cigg och en Joakim-singel.
Just nu räcker det inte med att sitta i Stockholm och se om Brideshead Revisited.
Jag vill vara där allting stänger klockan elva, bilarna åker på andra sidan vägen och en liten herre på Savile Row har alla mina mått.