Vad är egentligen den läskigaste öppningsfras man kan tänka sig att utsättas för?

Det är när någon du inte känner kommer fram till dig på gatan eller ringer på dörren och leende säger ”Hej, vill du prata om Jesus?”. Alternativt ”Jag skulle vilja tala med dig om Kristus.” Det där är creepy på riktigt. Till och med påven skulle bli livrädd om han öppnade lägenhetsdörren och någon frågade honom just det. Varför är det så?

Det är påsk, en av årets största kristna högtider, och jag sitter passande nog och läser om just Jesus i Johanna Koljonens och Andreas Ekströms Främling – en bok om Carola. I den hävdas det flera gånger att Carolas tro skrämmer bort många ”seriösa musikälskare”.

Jag tror snarare att det förhåller sig precis tvärtom. Carolas tro är hennes mest försonande drag för någon som är så besatt av musik som jag. Det är när hon försöker dölja den som det, ärligt talat, blir fullständigt ointressant.

Sökandet efter en Gud, en högre kraft och, framför allt, en andlighet, är en av få saker som finns i all konst som verkligen har lyckats nå hela vägen in i hjärtat. Den bästa rocken, jazzen och popmusiken har alltid letat efter gud genom musiken. Det behöver inte vara uttalat. Det finns ju bara där. Som hos John och Alice Coltrane. Eller från amerikanska soulmusikers gospeluppväxter som, till exempel, Marvin Gaye och R.Kelly fascinerande har tampats med i vuxen ålder, via Bob Dylan till artister som Paddy McAloon, Van Morrison, Kevin Rowland, Arvo Pärt, Bruce Springsteen och till och med Paul Weller.

För att bara nämna några artister jag personligen har följt så länge och som alla förr eller senare i livet har nått punkter där de skrivit mer eller mindre agnostisk lyrik eller, i flera fall, öppet religiös sådan.

Kanske är det därför jag misstror alla människor som inte håller den dörren i alla fall lätt på glänt. De kommer aldrig annars riktigt att kunna tillgodogöra sig vare sig rocken eller poesin. En dag i somras promenerade jag genom Kungsträdgården. Det pågick något slags Frälsningsarméns Dag på scenen. Pensionärer sjöngs psalmer rätt upp i himlen och om barnen lyckades sätta en baskeboll i kassen kunde de vinna en ”sport-Bibel”.

En bit snett bakom scenen stod det ett 15-tal Harley Davidsons. På och kring dem hängde vad som måste vara världens hårdaste MC-gäng. Alla medlemmarnas jeansvästs- och läderjacksryggar pryddes av emblemet Bikers for Jesus.

Det enda jag kunde tänka var att det faktiskt inte blir tuffare än så. Hur de hamnade där, vad de gissningsvis har gått igenom för att gudstro till slut var det enda som återstod, vågade jag inte fråga. Men mest för att jag vill bibehålla illusionen om hur förbehållslös tro på gud är den sista utvägen. Den logiska slutstationen när inget annat räcker till.