Hon går fjärde terminen på Chalmers arkitektprogram. Dagen vi talas vid är Anna von Hausswolff hemma från skolan för att försöka sova bort en annalkande förkylning. Senaste helgen var det konserter, med band, på en norsk musikbranschfestival. Hon blir ”fruktansvärt trött” av att spela musik, hon ger allt.

–Det är viktigt att jag får ur mig glädjen och ilskan. Det är därför jag spelar, för att få ett utlopp. Nuet och stunden är viktigt, det måste vara laddat. Att fokusera på just nu och hur det känns och låta melodin förankra sig i kroppen.

När hon beskriver kärleken till arkitekturen låter det nästan likadant. Hon är ute efter den starka, både fysiska och psykiska, upplevelsen. Nyss fick hon den av det nybyggda operahuset i Oslo.

Sommaren 2009 fyllde hon Annedalskyrkan i Göteborg under Way out west, i kväll ger hon konsert i Allhelgonakyrkan på Södermalm. I låten Pills frustar och skriker hon om att älska med djävulen.

–Jag är inte kristet troende, men jag vill ju tro på någonting. En annan värld som vi inte kan styra eller kontrollera, som kanske påverkar oss. När jag drömmer, när jag sover, då kanske den världen får träda in och berätta något.

Det är inte hon själv som bett om att få spela i Guds hus. I Göteborg var det bokningsbolagets beslut och i Stockholm var det Christopher Sander från gruppen Ingenting, som ordnar Allhelgonakyrkans popspelningar. Det är en lycklig slump för hon gillar att spela i kyrkor.

–Det är en bra akustisk miljö.

Ingen konsert ska vara den andra lik, tycker hon, och anpassar dem efter lokalen. Det gäller bland annat att välja rätt låtar, som passar.

–Det kan hända att låten inte klickar i sammanhanget. När jag inte vet vad det är för ställe eller klubb brukar jag leta upp bilder på Google.

Som många kvinnor som verkar i poppens gränsland mot andra genrer har Anna von Hausswolff blivit slappt jämförd med Kate Bush, en artist hon aldrig lyssnat på förrän i efterhand.

–Hon är fantastisk, hur hon leker och använder rösten och hennes smidiga sätt att föra in humor i musiken. Men ibland tycker jag att hon är jobbig, det är från dag till dag.

Anna von Hausswolffs musik är rå och kryper närmare lyssnaren än Kate Bushs 80-talsproduktioner. I vissa låtar, som Pills och Gloomy sunday, blir det nästan otäckt. Men det är inte hennes avsikt att skrämmas.

–Jag går på det första som slår mig, spelar på pianot och känner in det i kroppen. Ibland låter det inte vackert och snyggt. Det handlar om att berätta en historia.

Hon har en böjlig röst och gick musikprogram på gymnasiet. I början var det hindrande, men nu ger det en frihet.

–Jag hade inte kunnat sjunga på sättet jag gör om jag inte varit skolad. Då handlade det mer om vad jag inte kan göra, jag har fått slå mig fri från det.

I Something’s missing låter hon bitvis exakt som countrymarinerade amerikanska rocksångerskan Neko Case. Tillsammans med kompisen Alexander Ringbäck har hon en countryduo, ”ett projekt för skojs skull”. De spelar covers på var sin akustisk gitarr, han sjunger grundmelodin och hon lägger stämmor. Om det blir tunt med spelningar efter våren, och hon inte lyckas fixa något annat sommarjobb, tänker de spela på gatorna i Köpenhamn.

–Man borde passa på att prova gatumusikantlivet, säger Anna von Hausswolff. Som säkert, för tillfället, trivs bättre i en varm kyrka.