Det smått absurda och komiska anslaget känns igen från den 36-årige Oslobons tidigare böcker. Tankarna går också till Tage Danielssons saga om chauffören som tröttnar på den vanliga rutten och drar söderut
med ett lass undrande passagerare. Erlend Loe har inte läst Busschauffören som tänkte att va fan - men nickar entusiastiskt:
- Det är en väldigt bra titel.
Hans egen huvudperson har just förlorat sin far och är bokstavligt talat ute och cyklar.
Efter ett fall på en skogsstig ser Andreas Doppler plötsligt klart. Han har varit alldeles för duktig. Alldeles för länge. Hans fru är lika duktig och hans barn är på god väg att bli. Det finns bara en sak att göra: flytta ut i skogen.
Doppler bosätter sig i ett tält. Han dödar en älgko och blir god vän med hennes son, älgkalven Bongo. Hur naturligt som helst.
Skogen är snäll och trygg. Men någon naturromantik handlar det inte om, bedyrar Erlend Loe.
- Det är mer en flykt från människor än till naturen, berättar han under sitt hektiska Stockholmsbesök.

Erlend Loe är glad över det norska regeringsskiftet, trött på den enligt honom utbredda värdekonservativismen. Samtidigt har han inget problem med att Doppler i jakten på sig själv och sin egen far lämnar
omsorgen av barnen åt frun.
- Visst är det väldigt egoistiskt, men också ansvarsfullt. Doppler har insett att han är en plåga för andra, liksom de är för honom. Alternativet är i princip att bli psykotisk och inlagd på sjukhus. Hade det varit bättre?
Kanske inte. Fast om huvudpersonen varit en kvinna, hade boken sannolikt inte lockat till lika många skratt. Erlend Loe säger inte emot.
- Men jag har inte alls haft det könsperspektivet. Det handlar om en människas rätt att bearbeta sorgen efter sin far. Dessutom är texten inte helt realistisk. Den har absurda inslag och rymmer ingen könsdebatt.
Den reslige författaren vrider sig lite besvärat i restaurangsoffan:
- Det är lustigt. Varenda svensk journalist - som alla faktiskt varit kvinnor - har frågat om detta. Det märks att den här är en viktig diskussion i Sverige just nu.

Ställer man inte samma frågor i Norge?
- Nej, inte lika direkt i alla fall.
Erlend Loe påminner om Dopplers önskan att skapa en obalans i familjen som i grunden är nyttig för
barnen. En förhoppning som ger honom ytterligare en ursäkt att fortsätta sitt mansprojekt: att hugga sig en totempåle som ett monument över sin far. Hans lilla umgänge består av män som bygger krigsmodeller, super, sprider säd och åsikter.
- Jag använder manliga element, men det är ingen romantisk hyllning av manliga värden. Snarare ett slags melankoli.

Är män mer överflödiga än kvinnor i dag?
- Ja, kanske kan man se det så.
Bokens få kvinnor är vagt tecknade, men sympatiska. Hustruns enda krav är att Doppler återvänder till tredje barnets födelse.
- Hon är väldigt tolerant. Ger honom det utrymme han behöver, men sätter också en gräns.
En gräns som Doppler glider på. Han är fullt upptagen med kriget mot dumheten och duktigheten. Märkt av bekymmer som att kriget i Irak kom och störde mitt i badrumsrenoveringen.
Doppler frågar sig om det är fel på honom själv eller tiden. Erlend Loe lutar åt det senare.
- Många får nog i dag. De bränner ut och skiljer sig.
Inte för att det var bättre förr. Och inte
för att han tror på framtiden.
- Människan är för dum. Det kommer inte att ordna sig till slut.

Är det din hemliga dröm att dra till skogs?
- Nej! Jag är nöjd med mitt normalt tillfredsställande familjeliv.
Fast det finns självbiografiska inslag i boken, förklarar Erlend Loe.
- Jag är cyklist och dricker en liter minimjölk om dagen. Och jag har varit, och är väl fortfarande, duktig.

Vad är det oduktigaste du gjort?
- Beslutet att bli författare. Jag var bara 20 och bestämde mig för att ge försöket tio år.
Vilket gick duktigt bra. Erlend Loe slog igenom redan 1993 med debutboken Blåst och räknas till Norges främsta generationsförfattare.
- Jag är glad att jag inte blev läkare eller advokat. Då hade jag löpt större risk att bli som Doppler.
Nu kan han i stället sitta lugnt i sitt författarkollektiv och fabulera om Doppler. Som i nästa bok drar vidare till Sverige och Värmland.
Erlend Loe ler belåtet:
- Han lär känna en dam som är över 90 år. Tillsammans fördriver de tiden med att röka hasch.