Romanen 60 years later: Coming through the rye av svensken Fredrik Colting, 33, utkom i våras och är redan världsberömd, utan att ha fått en enda recension. Tidningarna skriver för att en av Amerikas mest framstående författare, J D Salinger, 90, anklagar Colting för att stjäla – och har bussat sina advokater på honom.

Första ronden gick till Salinger. Boken får inte säljas i USA. Men Colting överklagade och just nu pågår domstolsförhandlingarna.

Fast hur hans världsberömda motståndare egentligen ser ut eller låter är det få som vet. Efter framgången med Räddaren i nöden drog sig Salinger helt undan, som författare och privatperson, och flyttade till ett litet samhälle i New Hampshire, där han har hållit sig gömd i över 50 år – utan att förklara varför.

–Lukten av bränt människokött går aldrig riktigt att få bort ur näsan, och det spelar ingen roll hur länge sedan det är.

Vi hör pappa Salinger tala till sin tonårsdotter, Margaret, om sina upplevelser under andra världskriget, då han som soldat gick in i koncentrationslägret Dachau.

Men han har aldrig berättat om den händelsen för reportrarna, och aldrig skrivit något, såvitt vi vet, trots att den säkerligen satte djupa spår i den 25-årige Jerome David Salinger, inte minst för att han hade vuxit upp i en judisk familj i New York.

De smärtsamma minnena från lägret, och från kriget på västfronten, ledde till vistelse på ett sjukhus i Nürnberg, där Salinger återhämtade sig från ”ett nervöst sammanbrott”.

Därefter stannade han kvar i Tyskland, arbetade i ett program för avnazifieringen av tyskar, och mötte där en tysk kvinna som hade varit en uppsatt medlem av partiet, berättar Salingers dotter i sin memoarbok.

Han gifte sig med Sylvia 1945, och paret reste sedan till USA, där förhållandet upplöstes, och hon återvände till sitt hemland efter endast åtta månader.

Det finns många märkliga episoder i Salingers liv, hemlighetsfulla passager, och äktenskapet med Sylvia är en av dem. Vi vet inte ens hennes efternamn.

Kan man använda Stockholmssyndromet som möjlig förklaring till äktenskapet? Somliga menar det, och påstår att bägge omedvetet identifierade sig med den andre och starkare: hon med den amerikanske ockupationssoldaten, segraren, och han, som jude, med nazisten som medverkat i morden på judarna.

Kriget är ständigt närvarande i Salingers berättelser, ansåg en kritiker i New York Times för några år sedan, även när det inte nämns.

Som exempel tar Ron Rosenbaum bland annat upp författarens mest kända novell, En dag som gjord för bananfisk, som publicerades av tidskriften The New Yorker år 1948, och blev Salingers litterära genombrott.

Historien handlar om Seymour Glass, hemkommen från krigstjänstgöring i Tyskland, och nygift med Muriel. Paret är på smekmånad i Florida och bor på ett lyxigt strandhotell. Efter att ha badat i havet går huvudpersonen tillbaka till rummet, där Muriel ligger och sover, letar fram en pistol, sätter sig på sängen och skjuter sig i höger tinning.

Kriget är ständigt närvarande, och författaren lika plågad som sina karaktärer.

Så kan man se det, och med det perspektivet kretsar Salingers liv kring hans strävan efter att få lugn och stillhet, dra sig undan, hålla nästan alla och allt borta från huset och ägorna uppe på kullen i Cornish i New Hampshire, där han nu har bott sedan 1953 – och kring hans behov av andlig och fysisk hälsa.

Samma dag han gifte sig för andra gången gick han och hustrun Claire till ett litet hinduiskt tempel i Washington, för att bli invigda i Krya Yoga.

Dottern minns att han en tid inte anlitade läkare när hon var sjuk, för då tillhörde han Kristen vetenskap.

Religioner och kurer har växlat, och Salinger har prövat zenbuddism, hinduism, yoga, homeopati, makrobiotik, akupunktur och scientologi, vars grundare, Ron L Hubbard, han även sammanträffade med.

Upptagen av homeopati och dieter av olika slag, och redo att kräkas så fort han hade ätit något som inte var bra. Så beskrivs Salinger av Joyce Maynard, som levde med honom under ett år, då hon var 18 och han 53.

I sin memoarbok beskriver hon hur han ilsket far ut mot läkare, politiker, terapeuter, feminister, journalister, förläggare och författaren John Updike, och gång på gång återkommer till samma upptäckt: du är ensam i världen, ingen tycker om dig och ingen kommer att förstå dig.

En gång i tiden fanns ännu en ingrediens i hans liv: att publicera, men det upphörde för snart 45 år sedan, då The New Yorker tryckte novellen Hapworth 16, 1924, och beträffande skrivandet och vad som finns i manus är det ingen som vet.

Fast det går rykten, om tio timmars intensivt författande per dag, om nattliga pappersbränder på tomten, och om tjocka anteckningsböcker med fler berättelser om den begåvade och verbala familjen Glass, förvarade i kassaskåp, för publicering efter författarens död.

Salinger drog sig tidigt tillbaka från världen, och redan som 34-åring flyttade han till Cornish. Han har aldrig gett en regelrätt intervju, och senast talade han med pressen 1974. Då ringde författaren upp New York Times, förbannad, och bad dem fördöma de piratupplagor som hade dykt upp, och som inte gav honom ”en lugn stund”. Något annat ville han inte prata om.

I avlägsna Cornish sitter alltså en av USA:s största nu levande författare, omgiven av skyltar med ”privat egendom”, för det mesta ensam, med betydande kapital på banken, för böckerna fortsätter att sälja. I huset finns även en dyr bioanläggning, och ett omfattande filmarkiv, det mesta från 40-talet – men definitivt inte något av Charlie Chaplin, som en gång var Salingers rival om en flicka, och som vann och därefter gifte sig med Oona, Eugene O’Neills dotter.

Få drar sig tillbaka lika långt, fast i ett avseende är Salinger fortfarande med, mer än de flesta författare. Det är väl känt hur han noga och ängsligt bevakar sina verk, såväl böcker som brev, och slår till så fort någon använder det han har skrivit.

–Jag blev ändå förvånad, säger Fredrik Colting i telefon från Borås, där han driver ett bokförlag med en partner, inte minst av kraften i angreppet och av alla de dokument som hans advokater hade samlat ihop inför rättegången.

Svenskens roman berättar om huvudpersonen i Räddaren i nöden, 60 år senare och utan att hans namn nämns. Författaren betonar att det inte är en uppföljare, snarare en parodi eller kommentar.

60 years later är skriven på engelska, utges av ett förlag i London, och har sålt 20000 exemplar, men ska publiceras i ytterligare 20 länder, om förlaget vinner målet i USA.

Fast Salinger brukar ta hem segern.

1986 tvingade han Ian Hamilton att dra tillbaka sin biografi över författaren, för att boken innehöll icke publicerade brev från Salinger till förläggare, redaktörer och vänner. Två år senare publicerades en reviderad version, utan några citat från breven.

1995 lyckades Salinger få Lincoln Center i New York att stoppa visningen av en iransk film, löst baserad på en av hans noveller.

Hur ska man då förstå Salingers stränga isolering och hårda kontroll av sina verk? Om man nu tycker att det är viktigt. För det finns förstås de som säger: Han har gett oss sina berättelser. Det räcker. Det är det väsentliga. Låt honom vara!

Flykten till Cornish kan ses som ett sätt att få lugn och ro, återskapa inre harmoni, efter de traumatiska upplevelserna i Europa, och efter den plötsliga framgången och det omfattande kändisskapet, i och med romanen Räddaren i nöden som kom år 1951 och snabbt blev en kultbok.

Men vad har mer format honom, frågar salingerologerna, och söker efter fler avgörande erfarenheter, till exempel under uppväxten. Men kunskapen är minimal, framför allt om författarens första 15 år, trots två fylliga biografier.

Vi känner inte till mycket mer än att J D är född och uppvuxen på Manhattan, först på West Side och sedan på det finare East Side, för det gick bra för pappan, som importerade ost och skinka från Östeuropa.

Sonen var medelmåttig i skolan, hade en äldre syster, som aldrig har sagt ett ord till pressen, och skulle fylla 13 när han fick reda på att hans mamma inte var judinna, som pappan. Hon hette inte Miriam, som alla trodde, utan Marie, och hade i själva verket irländskt ursprung.

Hur kändes det, och varför lurade de dig, är frågor som jag skulle ställa till Salinger, följda av: hur kunde du avsluta med Hapworth 16, 1924, som verkligen inte når upp till det som du skrev dessförinnan?

Varför gifte du dig med Sylvia, vars efternamn vi inte vet?

Och varför isolerar du dig?

Just den frågan har krönikören Alex Beam svar på: det hela är medveten strategi.

I nättidningen Slate menar han att Salinger håller oss på avstånd för att öka böckernas värde, och sitt eget, ge bägge en särskild aura. Genom att ligga lågt placerar han sig i rampljuset.

Det påminner om vad som hände när Greta Garbo blev osynlig. Hon förvandlade sig till ”den gåtfulla”, vilket gav både henne och hennes filmer ökad lyster, menar Beame, ungefär som Salinger har gjort sig till ”den mystiske”, landets mest excentriska, obegripliga, frånvarande författare, vid sidan om Thomas Pynchon.

Krönikören avslutar med att hävda att Salingers frivilliga mur mot omvärlden är ”hans mest mäktiga, och mest vältaliga konstverk – och kanske blir det även hans mest långlivade”.

Gör Salinger en Garbo – eller är han mest av allt en Peter Pan, pojken som inte ville växa upp? Frågan har ställts, och i den senaste biografin, av Paul Alexander, diskuteras just den tolkningen.

Vi får läsa recensioner av kritiker som klagar på att författaren har fastnat, och undviker att låta sina huvudpersoner bli äldre och mer mogna – och vi får vara med när den 35-årige Salinger umgås med sistaringarna i Windsor High, går ut med dem och har dem hemma hos sig, där man lyssnar på musik, dricker öl och äter chips.

Han till och med låter en av flickorna intervjua honom för skoltidningen, och förklarar att han helst skriver om människor som är under 21, som de yngre syskonen i familjen Glass.

Också de kvinnor som han väljer att vara med är påfallande unga, visar levnadstecknaren, som den tredje och nuvarande hustrun, Colleen, som är 40 år yngre än Salinger.

Bilden som framträder rymmer en tragisk dimension: först möter vi en begåvad författare som har en autentisk röst och som skriver berättelser som en hel generation tar till sig – sedan ser vi en person som har stannat upp, både som författare och man.

Visst. Så kan det vara. Men vi vet inte.

Och på kullen i Cornish står Salinger och ler åt oss...