Pang! Roberto Bresin, docent på Institutionen för tal, musik och hörsel på Tekniska högskolan, KTH, har slagit näven i bordet. Och ingen i rummet hade problem med att tolka vad som skett, även om vi inte såg knytnäven landa på bordet. Vi förstår ljudet, och vi simulerar rörelsen i våra hjärnor.

Det beror på, menar han, att vi är mer exakta med vår hörsel, hör skillnad på 20 millisekunder, än när vi tittar. Och på att musik, ljud och rörelse är hopkopplade.

Bland datorer, inspelningsutrustning och egenuppfunna instrument studerar Bresin och hans forskarteam musikalisk kommunikation, hur dess beståndsdelar ser ut och hur ljudsatt information och icke-verbal kommunikation kan användas.

Redan på 70-talet var man igång med att dissekera musik på KTH. I samarbete med den sjungande datorn Musse lade man grunden till en ”musikalisk grammatik”, med ett 30-tal regler för interpretation – tolkningsmönster som gör mekaniska toner till musik.

Musse hade visserligen en vacker tenorröst, fläckfri teknik, perfekt intonation och tonbildning. Men ändå lät det fult och obehagligt, eftersom han sjöng matematiskt exakt. Men med hjälp av den musikaliska grammatiken ”lärde” musikforskarnestorn Johan Sundberg, professor, numera emeritus på institutionen, och hans kolleger Musse ett och annat om melodisk och rytmisk laddning, mikropauser, artikulation, frasering, tempo, tonhöjd och volym.

KTH-forskarna nöjer sig dock inte med att konstatera vad musik består av. Inte heller med att människor kopplar olika musikaliska uttryck till specifika känslor (som stackato och fort = glatt, långsamt och dovt = ledset). De frågade sig också hur snabbt, långsamt, högt eller lågt ska det vara för en viss känsla. Och vad gör människor när de kan påverka den inspelade musik som de lyssnar på?

För att ta reda på det har de bland annat låtit personer, med och utan musikkunskaper, få påverka inspelad musik med hjälp av datorprogram och specialbyggda instrument som man kan förändra musiken med. Uppgiften har varit att göra olika musiksnuttar glada, sorgsna, rädda (aggressiva), lugna och neutrala.

Det visade sig att vi är förvånansvärt överens om tolkningarna, oberoende av kunskap. För nästan alla känslor utom rädsla, valde försökspersonerna intuitivt samma mätbara värden. I den glada musiken valde alla samma nivå på tonhöjd, tempo, artikulation och styrka. Och trumpeter! Så det är ingen slump att Hallelujakören lyfter med exalterade trumpeter.

–Det är mycket starka samband. Och barnen kommer fram till samma sak som proffsmusikerna, säger Roberto Bresin.

Han kopplar på instrumenten och drar i de olika reglarna. Melodin raglar som en full papegoja hit och dit. Det verkar ganska svårt att orientera sig bland tempon, ekon, trumpeter och rytmer.

–Men barnen gör det blixtsnabbt, några snabba drag så är de färdiga.

Att människor uppfattar så lika tror man beror på att musikaliska uttryck står i stark kontakt med kroppsliga mönster hos människan. Till exempel valde barnen, som är mindre och snabbare, oftare snabbare tempo. Och redan tidigare har forskare visat att musiker som saktar in mot slutet av ett stycke gör det enligt samma kurva som en löpare inför ett planerat stopp.

Uppfattningarna tycks också vara oberoende av kulturell hemvist. Ett tyskt forskarlag publicerade en rapport 2009 om en grupp människor i ett område i norra Kamerun. De hade aldrig hört västerländsk klassisk musik men kunde pricksäkert avkoda glädje, sorg och rädsla i musiken.

Att få reda på, i kvantitativa mått, det som varje musikälskare intuitivt vet om att uttrycka känslor i musik, är grundforskning. Men KTH-forskarna ser redan användningsområden. Spelutveckling och konstruktion av nya digitala instrument är ett. Ett annat är hur barn agerar, hur de förhåller sig till vissa känslor eftersom de kan uttrycka sig musikaliskt, eller samarbeta, utan att kunna spela ett instrument.

Hörselpedagogik är också ett område, berättar forskaren Kjetil Falkenberg Hansen, som sitter i rummet bredvid med en liknande uppsättning instrument. Han undersöker hur barn som har grava hörselskador, och hörselimplantat hör. I samarbete med specialskolor och sjukhus studerar han metodiskt vilka ljud barnen föredrar och vad de gör med ljuden. Det ger en bild av hur de hör och möjlighet att vidareutveckla hörseltest och hjälpmedel. Ljud som en hörande skulle kalla oljud, kan för dem vara intressanta och betydelsefulla ljud.

–Så det är många timmar jag fått lyssna på det här, säger han och spelar upp ett motorcykelljud med olika förvrängningar.

Att ljudsätta information är ett annat delområde. Gaël Dubus, doktorand, testar modeller för att med ljud beskriva det landslaget i rodd behöver för att förbättra sina resultat under träning.

Genom ljud kan vi snabbare avläsa information än genom siffror och kurvor.

–Ljudet av exempelvis steg innehåller massor av information: man eller kvinna, barn eller äldre, typ av skor, typ av golv, glad, ledsen, säger Roberto Bresin.

Så roddarna får mer intuitiv information om årtagen genom ljud än genom siffror på en display.

Att med hjälp av färg och rörelse förändra musik för att beskriva de olika grundkänslor som forskarlaget arbetar med ger en bild av hur människor kommunicerar med musik. På en datorskärm far blå (sorg), röda (ilska), gula (glädje) och skära (ömhet) bollar i takt med hur musiken förändras. Doktoranden Marco Fabiani har gjort samma programvara för mobilen, och även program för att påverka inspelad musik med rörelser. Han knäpper fram en melodi och skakar sin mobil på olika sätt. Den mekaniska Mozart-trudelutten ändras: struttigt, långsamt, mjukt, aggressivt, högre och lägre.

I framtiden hoppas han på möjligheten för människor som inte kan spela eller sjunga, att ändå uttrycka sig musikaliskt. Mobilerna är nämligen det mest sålda musikinstrumentet, får jag veta. Där inne döljer sig en liten synthesizer, men som knappt används.

Ännu så länge fungerar det bara med midi-filer, en slags syntetisk musik (som låter lite som gamla Musse).

–Men tänk att kunna ta en Karajaninspelning av en symfoni och själv, som en dirigent med din mobil, påverka utförandet, säger han. Ännu så länge en vision, men...