Lizzie Doron tar emot på sitt hotellrum i Stockholm. Väskorna är packade, men hon befarar att hon inte kommer längre än till Zurich, där hon är tänkt att mellanlanda. Tel Aviv har i alla år varit hennes hemstad: en i hennes mening sekulariserad och världstillvänd stad till skillnad från ”det bakåtsträvande Jerusalem”. Men på torsdagen ljöd sirenerna över Tel Aviv för första gången sedan Gulfkriget 1991, samtidigt som Israels offensiv mot Gaza trappas upp.

- Vi går mot en katastrof. Så många faktorer leder oss mot olika konflikter, inte bara politiken mellan Israel och Palestina. Israel söker efter en identitet och i det sökandet har många vänt sig till religionen. Jag känner mig som en minoritet i mitt eget land, det är svårt.

Lizzie Doron har ofta beskrivit Israel som ett mentalsjukhus för posttraumatiserade judar från hela världen. Hennes sätt att hantera det har varit att skaffa en lägenhet i Berlin och en på Manhattan - tillflyktsorter för hela familjen när situationen känns ohållbar.

Själv har hon fört sina egna, privata strider. Efter uppväxten klarar hon inte längre av tystnaden och de tre städerna som hon känner sig hemma i har det konstanta bruset gemensamt. På det sättet är hon sin mammas motsats, den mamma hon berättar om i de två romaner som nu finns på svenska. I den senaste, ”Min mors tystnad”, berättar hon om sökandet efter den far som mamman envist vägrade berätta om.

- Jag hade ett outtalat kontrakt att inte gräva i det förflutna. Så jag är allt annat än en god dotter, möjligen en bättre författare.

Den första boken, som gavs ut i Israel redan 1998, kom till när Lizzie Dorons dotter fick i uppgift att berätta sin familjs historia i skolan. Lizzie Doron tyckte att hon kort och gott kunde skriva ”Förintelsen”, men hon ville ha bra betyg.

- Jag tog tjänstledigt för att ta reda på mer om min familj och blev den första som berättade min familjs historia. Min mamma höll fast vid sin tystnad ända till sin död, och min far träffade jag aldrig.

- Jag är ingen författare, men en historieberättare, upprepar Lizzie Doron flera gånger.

Det är sin egen historia hon berättar i bok efter bok, den om uppväxten i de polska kvarteren i Tel Aviv. Där hamnade de som på olika mirakulösa sätt överlevt Förintelsen och som under resten av livet gjorde vad de kunde för att försöka leva med det de varit med om och för att skydda sina barn.

I ”Min mors tystnad” berättar Lizzie Doron genom flickan Alisas ögon om en mamma som envist vägrar svara på dotterns många frågor. Det var hennes sätt att skydda sin dotter, men kanske också för att skydda sig själv, tror Lizzie Doron.

- Det självklara sättet att bearbeta ett trauma har varit att prata om det som hänt. Men ny forskning visar att de som väljer den tysta vägen efter ett svårt trauma ofta klarar sig bättre i livet än de som öppnat Pandoras ask. Det som hänt kan lätt bli en besatthet.

Likväl är moderns tystnad fortfarande, efter ett antal böcker, svår att förstå.

- Känslan av att ha lämnats ensam tror jag följer mig livet ut, och jag kommer nog alltid vara arg på henne för det, säger hon och fortsätter, med sin typiska torra humor:

- Mina barn däremot hade nog önskat att jag var mer som henne, min oavbrutna svada är ett ständigt skämt.

Fadern, däremot, har det varit svårare att närma sig trots efterforskningarna.

- Jag tror att du behöver något fysiskt - en röst, en doft - för att kunna känna närhet. Total tomhet går inte att hantera. Hade det bara funnits en släkting hade det nog hjälpt, någon som bar hans gener. Så trots all forskning står jag fortfarande på ruta ett.