De senaste månaderna har Liza Marklund och huvudpersonen Mia kallats lögnare i en het debatt som förts i medier, i bloggosfären – men också vid köksbordet hemma i stugorna.
I en intervju i dagens Aftonbladet berättar Mia om sin flykt undan ”mannen med de svarta ögonen” och skräcken som hon hela tiden bär med sig. Hon visar också upp en mängd dokument som syftar till att styrka hennes berättelse. Mia säger till Aftonbladet att hon vill försvara sig mot kritiken som uppstått i samband med Monica Antonssons bok ”Mia – sanningen om Gömda”.
Mias beslut att träda fram får konsekvenser även för författaren Liza Marklund. Och det är en lättad Marklund som på eftermiddagen ringer upp SvD.se från sitt hus i Spanien. För första gången kan hon berätta sin version – utan att bryta källskyddet.
– Det blir oerhört mycket lättare för mig att diskutera nu eftersom vi kan föra diskussionen som behöver föras, det vill säga att Mia står för sin berättelse och jag står för min roman. Diskussionen har varit väldigt förvirrad och man har blandat ihop dessa saker.
Marklund menar att diskussionen dels har handlat om en författare har rätt att dramatisera och gestalta en sann historia och vad en sådan bok i så fall ska kallas. Den andra frågan har handlat om huruvida grundhistorien i ”Gömda” över huvud taget har inträffat.
– Nu kan vi dela upp dessa två frågor: Mia tar diskussionen om vad som inträffat och jag om vad man får skriva och hur man skriver – det känns väldigt mycket enklare för mig.
Har du varit delaktig i Mias beslut att träda fram?
– Nej, Mia kan man kan inte styra – och det är bra. Detta är hennes eget beslut. Vi har självfallet talat om det. Jag har inget emot beslutet men har inte sagt åt henne vad hon ska göra. Hon är duktig och modig som gör detta.
I Aftonbladets artikel framgår det att hon ser dig som en nära vän.
– Ja, vi har blivit det. Vi var inte det när vi skrev boken, då hade vi en ganska professionell relation. Mia är inte den som släpper folk nära inpå i första taget.
Du har ju fått höra väldigt mycket om hennes liv.
– Ja, och det är därför jag varit så noggrann med källskyddet. Den frågan är mycket större för mig än bara den här boken och debatten. Det handlar om alla människor som under 25 år har vänt sig till mig med sina berättelser. De måste kunna vara säkra på att jag aldrig skulle förråda dem.
Tycker du att frågan om källskyddet inte har tagits på tillräckligt stort allvar?
– Nej, och det gör mig förvånad att journalister är så slarviga med det. Det viktiga för mig är att jag inte bröt källskyddet.
Hur ser du på beslutet att ändra beskrivningen från ”en sann historia” till ”baserad på en sann historia”?
– Vad man ska kalla den här genren kan man diskutera. I USA står det nästan alltid ”true strory”. Det är tydligare och mer korrekt att skriva ”baserad på en sann historia”. Den yttersta farhågan när jag skrev boken var att människorna som jag skildrade skulle komma till skada. Ingen skulle kunna bli identifierad – det var överordnat den dramaturgiska utvecklingen och den objektiva sanningen.
Hon säger att det är anledningen till att uppgifterna om Mias äldsta barn inte förekommer i boken.
– I så fall hade man omedelbart kunnat identifiera familjen. Historien hade blivit sannare och så att säga ”värre” men jag valde medvetet bort uppgifterna om sonen för att familjen inte skulle ta skada.
Liza Marklund har anklagats för att ha rasistiska undertoner i boken. Mias exmake, som är av arabisk härkomst, kallas ”mannen med de svarta ögonen”. Hennes nye man, som kommer från Sydamerika, beskrivs som norrländske Anders.
Marklund tycker att just den frågan är viktig att lyfta fram.
– Det var ett jätteproblem för mig när jag skrev boken. Mannen som förföljde Mia är arab och mannen som hon gifte sig med är från Chile och om jag skrev detta skulle risken för identifikation öka markant. Möjligen är jag naiv men var människor kommer ifrån är fullständigt oviktigt för mig. Det är vad man gör och hur man beter sig som spelar roll. Mias man, chilenaren som hon gifte sig med, uppfattade jag som männen jag hade omkring mig när jag växte upp. Det var därför han blev norrlänning i boken.
Mannen som anklagas för att ha förföljt Mia var asylsökande flykting i Sverige och omgav sig av ett stort antal män med samma ursprung. Hans bakgrund var viktig för historien, menar Liza Marklund.
– Mias berättelse om exempelvis hot om kidnappning var oerhört kulturellt färgad. Så efter mycket tvekan fick han vara arab. Man kan faktiskt vända på frågan: Ska inte Mia få berätta sin historia bara för gärningsmannen har fel bakgrund.
Vad har du tagit dig mest illa vid i debatten?
– Det som har varit mest osakligt är vissa debattörers påståenden om att jag skulle ha gjort huvudkaraktären till bättre eller finare än vad hon är. Det tycker jag är rent oförskämt. Bättre eller finare än vadå? Är medelklass bättre och finare än arbetarklass?
Varför stod det över huvud taget en sann historia på omslaget?
– Jag vet faktiskt inte vem som skrev det. I förordet står det att boken är en dokumentär roman. Vi har alltid sålt den som skönlitteratur. Men det hade varit bättre om det stått baserad på en sann historia redan från början.
Hur ser du på att vissa anser att du har ljugit?
– Det kommer alltid att finnas männniskor som kommer att förneka och förringa Mias historia. Det finns inga argument i världen som biter på sådana människor.
Sätter detta punkt för debatten om böckerna?
– Det kommer att finnas några som kommer att hålla på till döddagar. Det finns en liten klick på internet som är helt besatt av debatten. Det tycker jag nästan är lite obehagligt.
SvD.se har utan resultat sökt Monica Antonsson för en kommentar. Däremot skriver hon i sin blogg att hon inte hunnit läsa tidningen, men ska göra det under kvällen. ”Spännande detta. Bra gjort Aftonbladet”, skriver Antonsson.
