Nu är jag lycklig precis varje dag här hemma . Det här är en vår när jag hinner se häggen slå ut.

Nylonstrumpbyxorna är kanske det enklaste beviset. Kristina Axén Olin pekar på sina bara fötter under jeansen, erkänner hur mycket hon njutit detta senaste år av att slippa arbetspress, dåligt samvete – och krav på kjol och strumpor.

I mer högtidliga termer kan man säga att avhoppet som finansborgarråd gav henne livet tillbaka. Med mer tid för de tre barnen. Och för sig själv.

–Men man förändras inte över en natt. Just nu är jag på väg att bli socialborgarråd igen, utanför Stads- huset.

I lördags valdes hon till ordförande för Ersta diakonis styrelse, ett uppdrag som kommer att ta två–tre arbetsdagar i veckan. Därtill är hon styrelseordförande för kampanjen Surfalugnt, hon arbetar med alkoholfrågor, för att få ett nytt Fountain house – fortsätter kort och gott med det hon älskade som politiker: att förbättra människors villkor, se till att utsatta får det bättre.

Och makten som hon förlorade?

Hon hejdar sig innan hon svarar, som om orden behövde sorteras. Säger sedan att hon aldrig upplevde den politiska makten som en personlig kittling eller tillfredsställelse.

Det hade kanske gjort jobbet roligare?

–Ja, det är möjligt. De flesta politiker är nog sådana. Men jag planerade aldrig att bli politiker, jag har aldrig förknippat karriär och en fin titel med det som är lycka.

–Däremot, förstås, var det fantastiskt att ha makten att kunna påverka och förändra.

I ärlighetens namn är Kristina Axén Olin urless på att prata om sig själv. Men visst, nog kan jag komma till huset i Enskede. Fast hon tänker inte städa, bara så jag vet. Varningen låter som ett friskhetstecken: Under sina mest stressade politikerår kunde hon inte ens köpa vit städhjälp. Det blev för jobbigt eftersom hon måste storstäda innan de kom.

–Och helst borde jag ha bakat en kaka också.

Jo, nog fanns varningssignaler längs resan som ledde till bristningsgränsen:

Som den kvällen när hon satt i Söderledstunneln efter att ha talat för flera hundra personer och plötsligt trodde hjärtat skulle stanna. Paniken. Andnöden. Kallsvetten. Hur hon gallskrek och slog på sig själv för att inte tuppa av där vid ratten – men lyckades ta sig till Södersjukhuset, där man konstaterade att det inte var någon infarkt och rekommenderade vila.

Några dagar senare: hon sitter i morgonrock hemma i soffan, ser på tv och samma sak händer igen. Nu tar hon taxi till sjukhuset, där hon möter läkaren som äntligen får henne att lyssna.

–Han satte sig på min sängkant och sa att han inte tänkte skriva ut någon medicin. Istället uppmanade han mig att fundera över mitt liv. Kroppen är en tryckkokare, påminde han. Förr eller senare ska saker ut, det tar sig bara olika uttryck. Min kropps sätt var att spela död.

Redan vid denna första sjukskrivning senhösten 2007 gick hon ut och berättade att hon drack för mycket vin, tog för många tabletter.

Det är klart att det blev rubriker.

Varför berättade du så öppet om dina problem?

–Eftersom jag hoppades kunna hjälpa andra, vilket jag också vet att jag gjort.

Hur mycket drack du, rent konkret?

Kristina Axén Olin gör en avvärjande gest vid sitt köksbord, säger att mängden inte är intressant. Om hon drack två eller tre glas för mycket kan kvitta. Det viktiga är att hon drack på ett destruktivt sätt, för att kunna koppla av. Dessutom tillhör hon riskgruppen, har en ärftlig svaghet för alkohol – som hon inte närmare vill gå in på.

Hon trodde att sjukskrivningen skulle räcka, var snart tillbaka i Stadshuset i kjol och nylonstrumpor. Det höll – några månader. I april förra året kom pressmeddelandet att hon, med omedelbar verkan, avgick som finansborgarråd. En av de utlösande faktorerna var vodkaflaskan som hon hittade i sin 13-åriga dotters rum, efter att några tjejkompisar sovit över.

–Jag fick panik, började ringa runt till andra föräldrar, till lärare, rektorn och till polisen eftersom det var svartsprit, en rysk historia. Sen bjöd jag hem alla mammor i klassen. Att göra det samtidigt som jag var finansborgarråd gick bara inte. I Stadshuset fanns inte ens tid att ringa till tandläkaren.

Blev hon extra orolig för dottern med tanke på sina egna alkoholproblem?

–Det är klart. Barnen vet att de har ett arv från mig, vi har pratat mycket om det. Men säg den släkt som inte har missbruksproblem.

Vi repeterar, för säkerhets skull: Det var många faktorer som fick Kristina Axén Olin att dra i nödbromsen. Julen 2005 dog hennes mamma helt oväntat, fortfarande har hon svårt att tala om sorgen utan att rösten bryts. Våren 2007 separerade hon och hennes man – och hon blev ensamstående trebarnsmamma. Däremellan fanns valåret, det framgångsrika och jublande lyckliga när hon fick det jobb som hon älskade och fortfarande saknar, varje dag.

Finns det inte något djupt oroande, och tragiskt, när en kvinna på 2000- talet inte kan kombinera yrkesarbete och familjeliv?

–Jo, naturligtvis. Det var med jätte-stor sorg som jag tog det där beslutet och jag tycker det är – man ska inte svära i media så säg förfärligt, en tragedi. Det var verkligen min innerliga önskan att kunna vara finansborgarråd, ensamstående med tre barn – och kvinna.

Vad har din efterträdare Sten Nordin som inte du har?

–En fru.

Kristina Axén Olin drar efter andan, poängterar att det också handlar om hennes personlighet. Rötterna från Norrbotten. Att hon är en sån som måste baka och sy köksgardiner och koka saft på trädgårdens vinbär, även om barnen inte vill ha den.

Men det är väl ändå ett arv som du kunde ha gjort upp med?

–Jag försökte. Men förutom min prestationsångest, detta att alltid vara duktig flicka, fanns också min önskan att vara med barnen. Att skaffa au pair-flicka var aldrig något alternativ.

En jämställd man hade kanske underlättat?

–Jo, men såna köper man inte på Blocket. Min man jobbade också jättemycket och hösten 2007 gick vi alltså skilda vägar. Då fanns inte mamma heller, hon som varit mitt stora stöd med barnen.

Kristina Axén Olin stod i fronten för det parti som betonar människors personliga ansvar. Nu talar hon om ett klassiskt kvinnodilemma, som väl inte kan förenklas till ett personligt misslyckande. Nog handlar det om större strukturer?

–Absolut. För varje dag som går blir jag mer och mer feminist, även om jag inte gillar ordet. Fast det här är en svår diskussion. Samtidigt som vi har möjlighet att jobba lika mycket som män och supa lika mycket i businessklassen på flyget har vi kvar den traditionella kvinnorollen, tar på oss huvudansvaret hemma. Frågan är vad man gör åt det?

Enklast är kanske att ställa större krav på män?

–Jo, men om man inte har någon man? Dessutom är mycket ansvar som sagt självpåtaget. Jag säger inte att läget är hopplöst men möjligtvis är vi en generation som kommit i kläm. När min dotter blir vuxen har det förhoppningsvis förändrats, även om jag är övertygad om att en viss del av det här är genetiskt.

Skulle det, i så fall, betyda att kvinnor inte kan bli borgarråd utan att hamna i akutrummet på Sös?

–Jo, men det krävs att vi jobbar med oss själva – och lär oss ställa krav på samhället.

Hon själv har lärt, inte minst på Nämndemansgården dit hon kom för behandling av sina alkoholvanor, att ta sig själv på större allvar. Se till sina egna behov. Lära sig be om hjälp. Att hon inte fick något stöd från kolleger, eller partiet, berodde kanske främst på att hon aldrig bad om det.

–Dessutom har man inte de relationerna inom politiken. Det spelar ingen roll om folk förlovar sig, fyller år eller slutar – man pratar inte om det. Så mycket i jobbet ska avhandlas att man skippar det där vanliga sociala pratet vilket gör att man till slut inte vet något om varandra.

I februari i år hoppade Kristina Axén Olin av sitt sista politiska uppdrag, som Moderaternas andre vice partiordförande. På frågan varför, om det inte var ett lysande sätt att ha kvar foten i den absoluta toppen, svarar hon att det blev ohållbart. Hon hade ingen plats i riksdag eller regering, var inte kommunalråd. Att då gå in och diskutera frågor som hon inte varit med och beslutat – nej, det blev för konstigt.

Försökte aldrig Fredrik Reinfeldt, med tanke på din popularitet inom partiet, att få dig att stanna kvar?

–Vilken fråga! Jag har egentligen inte pratat med Fredrik om det. Alltså, han har inte försökt.

Redan i december förra året skrev Kristina Axén Olin ett brev till statsministern att hon bestämt sig för att avgå. Två månader senare, när hon tog steget, hade han ännu inte svarat.

–Det är klart man kan beklaga att det inte finns en annan ton, en annan struktur, inom Moderaterna. Där tror jag mindre partier är bättre. Mina erfarenheter av Kristdemokraterna är mer familjära, fast där är å andra sidan så många släkt med varandra, på riktigt.

Hade du med ett mer mänskligt arbetsklimat orkat fortsätta som finansborgarråd?

–Jag vet inte. Men jag tror det här är något som drabbar kvinnliga politiker hårdare. Vi är mer beroende av feed back och ett varmare klimat, men det är kanske fördomar. Jag vet inte.

Det hon vet, och vill betona, är att politiken skulle må bra av större korsbefruktning. Att folk går in och ut. Inte var det väl så konstigt, egentligen, att hon efter tio år som heltidspolitiker bestämde sig för att göra något annat. Åtminstone för ett tag.

Så om något år kan du vara tillbaka i den politiska hetluften?

–Det har jag inte sagt. Nu är jag lycklig precis varje dag här hemma, utan nylonstrumpbyxor. I morse följde jag min yngsta till skolan. Vi stod och lyssnade på fåglarna, såg hur häggen slagit ut. Det här är en vår när jag hinner se häggen slå ut.

–Vad jag gör om ett eller tio år har jag ingen aning om. Och jag behöver inte veta. Kanske har jag mött en miljardär som tycker om barn och hundar och därtill är både rörmokare, snickare och datakunnig. Eller också har jag öppnat krog i Italien, redan nu bakar jag egen pasta en gång i veckan.

Hon kan också skriva en bok, förlagen står på kö. I så fall har hon, åtminstone, titeln klar:

–Den ska heta Jag var inte bara politiker, jag var mamma också. Vad tror du om den?

Bland breven, de många, finns den stora hög från äldre manliga näringslivschefer som beklagar att inte de också gjorde andra livsval, medan de hade chansen.

Kristina Axén Olin tittar bort mot flygeln, den lätt dammiga, och hunden Archi som vilar i solen på terrassen utanför:

–Jag är tacksam att jag är kvinna. Och blev klok lite tidigare.