På Sweden rock festival är alla här av samma skäl: att titta på hårdrocksband och festa i solen under fyra dagar. Kanske är det därför 70-talsrockande bandet Graveyard stilla kan hänga sida vid sida med lättklädda fyrtioplussare med Saxontatueringar. Eller att en barnfamilj, alla klädda i Judas Priest-tröjor, inte har några problem med att samsas om utrymme med ett gäng tonåriga glamtjejer.

Solen står hög och stämningen är god, men för tio år sedan hade ingen kunnat ana att en hårdrocksfestival i Blekinge skulle bli Sveriges mest välbesökta musikfest. Hultsfredsfestivalens smörgårdsbord av stora och små artister inom de flesta populärmusikaliska genrer sågs som ett självklart framgångsrecept och Sweden rock – ja, det var mest en festival för övervintrande pudelrockare som fastnat i utvecklingen någon gång runt 1984.

I dag är scenariot ett annat. Hultsfred tappade förra året 7 000 besökare i jämförelse med året före medan Sweden rock slog rekord med 29 000 besökare per dag. Samtidigt har Arvikafestivalen och Peace & love i Borlänge vuxit sig allt större, och fått sällskap av ett ständigt växande antal mindre festivaler.

Det är svårt att ge en exakt siffra på antalet svenska musikfestivaler, det poppar ständigt upp nya medan andra faller ifrån. Men många är de – för sommaren 2008 listar sajterna festivalinfo.se och musikfestivaler.se tillsammans 164 festivaler mellan mitten av juni och slutet av augusti.

– Jag är häpen över att det finns så många festivaler i Sverige. Som den här sommaren ser ut vore det förvånade om publiken skulle räcka till allting, säger musikjournalisten Håkan Steen.

Han Hultsfredsdebuterade redan 1987 – festivalens andra år – och som recensent för Aftonbladet har han bevakat de flesta större musikfestivaler i Sverige. Steen tror att festivalerna har blivit viktigare för både musikbranschen och publiken i takt med den sjunkande skivförsäljningen.

– Artisterna har insett att de på allvar måste ut och spela i stället för att förlita sig på skivförsäljningen, samtidigt som folk inser att det är det man är beredd att betala för – en liveupplevelse. Den går ju inte att kopiera. Den är unik.

Vad krävs för att en festival ska bli framgångsrik?

– Förr i världen handlade det bara om att ha ett brett program som lockade olika grupper av publik till samma ställe – det är den festivalen som Hultsfred har försökt att vara i alla år. Men nu för tiden handlar mer om att hitta en nisch. I takt med att biljettpriserna går upp så kan folk känna mer och mer att man inte vill betala för en massa band som man är helt ointresserad av. Då går man hellre på en festival som fokuserar på just det som man är inne på själv.

Ett exempel på att nischning fungerar är just Sweden rock festival. Genom att satsa helt på hårdrockens alla skepnader – från nostalgiskt 80-tal till nihilistiskt 00-tal – har festivalen gjort sig oumbärlig för en köpstark och lojal målgrupp, menar Sara Martinsson, musikjournalist och programledare för P3 Pop.

– Hårdrocksintresset skiljer sig till sin natur från det allmänna musikintresset. De allmänt musikintresserade som åker på Hultsfred när de är unga slutar när de blir äldre, men hårdrockarna fortsätter att åka på Sweden rock. Det ingår i kulturen att åka på sina festivaler och köpa sina skivor. Det är genialt att vara så hårt nischad på den publiken. Och som hårdrockare får du allt du behöver genom att åka på Sweden rock.

Som festival gäller det alltså att hitta sin målgrupp, och för att kunna göra det måste man veta hur publiken ser ut. Man kan säga att det finns tre sorters festivalbesökare: den inbitne musiknörden som vill upptäcka nya artister, hårdrockaren/syntaren/folkmusikdiggaren som vill uppleva en helg av gemenskap med sina gelikar, och festivalfantasten som åker för att hänga på campingen, festa och – som bonus – kanske se några spelningar.

32-årige Gustav Widerström hör till den sistnämnda kategorin. Han har skrivit bruksanvisningen Festivalhandboken, efter gediget researcharbete – 15 år på festival, först Hultsfred och sedan (”när jag blev för gammal”) Roskilde.

– Det underbara med att åka på festival är stämningen, att komma ifrån vardagen och bege sig till det här inhägnade området, där man ibland inte vet om staketet är till för att skydda folket utanför eller folket innanför.

– Att bara få vara där en vecka, inte ha några tider att passa, man äter när man är hungrig, man sover när man är trött. Jag tycker att det fungerar som en jättebra ventil för de 51 andra veckorna. Det är nästan ett behov.

Det är ett behov som Hultsfredsfestivalen har tagit fasta på. Efter förra årets katastrofresultat försöker man marknadsföra årets festival med hjälp av klassisk festivalromantik: ungdomar i motljus i dammig folkparksmiljö, campingmys och gemenskap.

– Vi bjuder på något slags gigantiskt föräldrafritt äventyr, det är viktigt för oss att signalera. Folk gillar folk, och Hultsfred ska vara en bra mötesplats. säger festivalchefen Per Alexandersson.

När campingen börjar fyllas nu i veckan ställs festivalledningen inför något av en ödesmatch. Om man inte lyckas vända den nedåtgående trenden kan festivalens framtid vara i fara. Men Per Alexandersson – som var med och startade Hultsfredsfestivalen 1986 – har anspråkslösa förväntningar.

– Mina förväntningar är att vi ska göra en festival som går runt. Hur det går med biljettförsäljningen talar vi inte om, men vi följer vår prognos. Den här sommaren kommer att visa vilka festivaler som klarar sig.

Men det är inte bara i södra Sverige som festivalkriget förs. Man kan faktiskt se Dalarna som en mikrokosmos av Festivalsverige – här har man de senaste decennierna sett festivaler födas, triumfera och klinga av. Falu folkmusikfestival, som också drog igång 1986, var en av Sveriges största musikfestivaler innan bråk med kommunen och ekonomiska bekymmer långsamt kvävde den under 2000-talet.

– Jag tycker att det är sorgligt, framförallt för musiken. Det har inte kommit någon annan festival och axlat manteln. Den här musiken – folk- musik från hela världen – fick en enorm framväxt i landet genom folkmusikfestivalen, och något motsvarande finns inte nu. Och så tror jag att det är sorgligt för Falun, för Falun behövde festivalen, säger forna festivalchefen Magnus Bäckström.

Han menar att det finns en gräns för hur stora musikfestivaler kan bli i Sverige innan luften går ur dem. När festivalen blivit så viktig och omfattande att den väcker internationellt intresse är den ofta för stor för att få helhjärtat stöd från de lokala myndigheterna. Och utan kommunala pengar får en del festivaler svårt att överleva.

– I Sverige ger inte staten något stöd till musikfestivaler, det enda offentliga stöd en festival kan få är från värdkommunen. Folkmusikfestivalen växte och blev världsledande och betydelsefull för hela landet – och det skulle lilla Falun bära och även omfamna mentalt, i opinionen och lokala medier. Och det gick ju bara inte. I det läget slår en spärr till och sufflén sjunker ihop.

– I Finland, Norge och Belgien har man ett system där staten går in och säger ”den här festivalen är viktig för landet och landets musikliv”. Den går man in och stöttar. Men inte Sverige, och därför har vi inte något som kan jämföras med de internationella, stora festivalerna. Det är tragiskt för musiklivet och Sverigebilden.

Sara Martinsson drar likande paralleller mellan rockfestivalerna i Danmark och Sverige.

– Man kan ju fråga sig hur danskarna, som har en ökänt sunkig popkultur, kan hålla sig med en av Europas största och äldsta och mest blandande och spännande festivaler, medan vi i Sverige bara kan ha en festival i några år innan det börjar gå sämre. Roskilde står för ett större kreativt och musikaliskt utbud än vad alla de svenska medelstora rockfestivalerna gör tillsammans.

Falun folkmusikfestival var också ett exempel på eldsjälens betydelse. Magnus Bäckström VAR festivalen och när han gick vidare till jobb som konserthuschef, först i Gävle och sedan i Uppsala, började det gå utför för festivalen. Nu domineras Dalarnas festivallandskap av en annan eldsjäl: Borlängesonen Jesper Heed. Han ligger bakom rockfestival Peace & love, som förra sommaren, på sitt åttonde år, på allvar utmanade Hultsfred.

– Jag var ung nog att tro att jag kunde skapa en motvikt till allt våld och all kriminalitet som var i Borlänge på den tiden – och det gick ju faktiskt också. Ibland är det bra att vara ung och naiv. Peace & love har satt Borlänge på kartan som en positiv plats.

Tror du att en festival mår bästa av att breddas eller nischas?

– Bredd är väl alltid roligare, jag tror att de flesta människor har en bred smak. Jag har aldrig tyckt om att kalla mig för något, jag vill inte placeras i en genre – varken som privatperson eller arrangör. Det är bara tråkigt att vara smal, det är bättre att ha en öppen famn för det mesta som finns här i världen.

Egentligen är Peace & love både en bred och en nischad festival. Musikaliskt finns det en del likheter med Hultsfred – båda har ett ganska brett rockprogram med lite avstickare åt genrer som hiphop, världsmusik och pop. Men Peace & love har nischat sig utanför musiken, som en festival med ett tydligt budskap om tolerans och rättvisa.

– Peace & love handlar om att kämpa för en bättre värld, och musiken finns där som ett redskap. Men det är först nu som det börjar bli så på riktigt, när vi har tre temadagar innan festivalen börjar. Jag vill att festivalen ska bli en mötesplats kring de här frågorna.

Sara Martinsson tror också att det geografiska läget har haft stor betydelse för Peace & loves framgångar.

– Förr fanns det en poäng att åka till Hultsfred från norra Sverige. I dag gör det inte det, eftersom Arvikafestivalen och Peace & love har vuxit och breddat sig. Och Borlänge ligger ju precis mitt i Sverige.