Stefan Zweig skrev sin minnesbok ”Världen av i går” som flykting i USA och Brasilien. Han var vid den tiden nära slutet av sitt liv: humanisten, världsmedborgaren, europén och fredsvännen Zweig dukade under för världshändelsernas utveckling och tog tillsammans med hustrun sitt liv 1942 i Rio de Janeiro. Redan 1934 hade han fylld av onda aningar lämnat hemlandet Österrike och förde efter det en ambulerande tillvaro. Minnesboken som skrevs för att återkalla och återskapa det förstörda Europa hade ursprungligen titeln ”Tre liv” – genom den uppdelning i förkrigstid, mellankrigstid och tredje rike som måste ha varit naturlig för en österrikisk intellektuell av judisk börd född 1881.
I dag måste man nog börja med att friska upp minnet av Zweig en aning, inte minst påminna om hans väldiga popularitet under 20- och 30-talen. Den flitige och mångsidige Zweig skrev operalibretton, poesi, dramatik, noveller och romaner och hade världsvid framgång med sina lätt romantiserade biografiska verk om bland annat Marie Antoinette och Maria Stuart. Född i en välbärgad familj i Wien före katastrofen framstår han som ett äkta söndagsbarn, gynnad av tiden och ödet, berest, välmående och fri att välja bana. Han studerade, konsumerade kultur och såg sig framför allt omkring i världen där han överallt gjorde intressanta bekantskaper. I hans vackra hem i Salzburg umgicks alla från James Joyce och Thomas Mann till Maurice Ravel och Béla Bartók, och där ägnade Zweig sig åt sin stora passion vid sidan av skrivandet: att samla manuskript och autografer. Det är den europeiska borgerlighetens kultur i dess mest privilegierade form som sjunger sin svanesång i Zweigs minnesbok.
Men han börjar med Wien där han föddes omgiven av solid trygghet och växte upp i den framtidsoptimistiska och lyckliga solskensepoken före 1914. För Zweig och hans vänner framstod skotten i Sarajevo inte som någon större katastrof: tronföljaren Franz Ferdinand var inte omtyckt av folket och nu kunde han lämna plats för den mer populäre ärkehertig Karl. ”Vad angick det oss, detta eviga trassel med Serbien”, skriver Zweig utifrån den unge mannens perspektiv. Det är alltid intressant att betrakta historiens centrala händelser speglade i ögonblicket, innan de hunnit analyseras och placeras in på sin rätta plats i historieskrivningen.
Kriget förvandlade givetvis Zweig, på samma sätt som det förvandlade det habsburgska riket till en stympad torso. Den galopperande inflationen förintade tanken på någon sorts fasta värden, den gamla epokens trygghetstanke ersattes med nya honnörsbegrepp som ungdom, frihet, fart, kraft, maskinkultur.
I början av 20-talet såg Zweig i Venedig en grupp unga män sjungande springa genom gatorna, en första glimt av den mystiska fascism som man börjat höra talas om. Och från sin trädgård i Salzburg kunde han bokstavligt talat se över gränsen till Berchtesgaden där Hitler hade sitt Örnnäste på en alptopp.
Broderskapstanken hade alltid varit central för Zweig, men nu blev hans fredsarbete mer organiserat. Ständigt på resande fot föreläste han på fyra språk och på två kontinenter om Europas kulturella enande.
Den värld av i går som Zweig återkallar i sina minnen är något mer än bara det gamla Wien eller världen före Hitler; det är ett gränslöst och fritt Europa, individualismens och den personliga integritetens hemland, för honom det enda möjliga. I den nya tid där han skriver sin bok befinner han sig i alla bemärkelser i exil – andligt, kroppsligt, politiskt, känslomässigt. Han bejakar visserligen rent förnuftsmässigt förändringen och uppbrottet men ser samtidigt Europas totala förstöring framför sig – ”Europa, vårt hem som vi levt för”.
En annan emigrant, Klaus Mann, skriver i sin minnesbok ”Vändpunkten” om sitt sista möte med Stefan Zweig i New York och sin bestörtning över att se den bortskämde och ständigt elegante världsmannen uppträda med orakad haka. Detta ”vilt främmande, skäggiga ansikte” på en amerikansk storstadsgata är en bild så god som någon av det kapitel i historien som är den tyskspråkiga intelligentians emigration.
