På omslaget det slående författarnamnet och titeln i neonliknande bokstäver och två fotografier som bildar en filmremsa föreställande två förföriska kvinnoben med svarta stay-ups, vilket föranleder en man i bakgrunden att på klassiskt manér lossa på slipsknuten. Det är tur att det inte alltid är fördomarna som avgör vilka böcker vi väljer att läsa, ty det här är inte någon ny tantsnusktitel av Jackie Collins, utan den unga tyska författaren och juristen Juli Zehs andra roman Leklust, som i dag utkommer på svenska, och vars första mening lyder: ”Tänk om nihilisternas barnbarnsbarn för länge sedan skulle ha flyttat ut ur den dammiga butiken med andaktsföremål som vi kallar vår världsåskådning?” Juli Zeh kan konsten att bygga meningar med hjälp av högst originella tankeförbindelser, och hon kan foga ihop dessa meningar till en 500-sidig roman med en formmedvetenhet som vill övertyga oss om att hon inte gjort något annat än att skriva böcker de senaste hundra åren. Med samma skärpa träffar hon den nya romanens brännpunkt redan i den andra meningen: ”Om de hade lämnat de halvtömda lagren med värdefullt och värdelöst, nyttigt och nödvändigt, riktigt och rätt, för att återvända till djungelns viltstigar där vi inte längre kan se dem, än mindre nå dem?”

Ja, hur relatera till en kategori människor - dessa nihilisters barnbarnsbarn - som inte ens vill bli relaterade till? Som raserar konventioner utan att ersätta dem med nya? Ungdomen är i det avseendet inte bara framtidens ljus, utan också samtidens hotande mörker. Liksom debuten ”Örn och ängel” är ”Leklust” en knivskarp och språkligt prunkande studie i den unga människans våldsamma närvaro i livet, här med en än mer oroande bild av vad som händer när grundläggande värdeprinciper sätts ur spel.

Historien utspelar sig i en internatliknande gymnasiemiljö i dagens Bonn, och det centrala triangeldramat kommer i alla bemärkelser till stånd mellan två elever och en lärare. 15-åriga
Ada är hyperintelligent men socialt dysfunktionell; hon ”skiter i allt” men citerar gärna ur Robert Musils ”Mannen utan egenskaper” (rimligen Zehs starkaste litterära influens). Hon skrämmer sin omgivning med en perfid kombination av gränslös apati och en närmast olycksbådande förståndsskärpa, och lider enligt egen uppgift av ett fel från födseln: ”Jag saknar förmågan att glömma avgrunden.”

18-åriga Alev, lika skarpsinnig och rebellisk som hon, är en manipulativ mästare på att ”identifiera maktens centra” och tränga in där för att med fruktan som vapen ”gruppera om”.

När dessa två tändningsanordningar till tonåringar så möts i skolkorridoren förvandlar de sig omedelbart till en dödlig förstörelsemaskin, till ett omstörtande terrorhot på mikronivå. Tillsammans överskrider de alla moraliska gränser, och väljer ut sin lärare Smutek som mål för en infam utpressningslek med livet som insats. Valet av offer är till synes lika slumpmässigt som motivet, och det handlar snarare om ett djävulskt nöje och en tillfredsställelse av leklusten än om några mer solida behov.

Nu gäller en ny ordning, bortom gott och ont, för att citera den diktarfilosof som borde ligga nära till hands för de två värdenihilistiska partisanerna. Men även ”Nietzsche är död. Hans efterföljare är döda. Efterföljarnas ställföreträdare är döda. Ställföreträdarnas återupptäckare är döda.” Och i ruinerna blott detta: en fullbordad katastrof utan sensmoral och lärdomar.

Så kan det se ut när en välmenande vuxenvärld planerar för de ungas framtid, alltmedan de unga själva med en kaotisk och våldsam livs- (och döds)kraft har helt egna planer i en värld utan ”förebilder, mästare, kungar eller gudar, utan övertygelser, framtidsönskningar, till och med utan användbara minnen av det förflutna.”

Motivet är inte nytt men den virtuosa språkbehandling och suggestiva litterära uppbyggnad som Zeh gör bruk av när hon skildrar den våldsamma kollisionen mellan friheten och dess yttersta påföljder är hon alldeles ensam om i den samtida tyska - och europeiska? - litteraturen. Hennes effektfulla sammansättning av en metaforisk prosa av närmast homeriskt snitt och det kliniska och vetenskapligt sakliga tonläge med vilket hon griper sig an stoffet (och som Chrisine Bredenkamp med en lika imponerande träffsäkerhet överfört till svenska), ställer läsarens uppfattningsförmåga och intelligens på hårda prov.

Och på samma sätt som läraren Smutek alldeles för sent inser att ”kommande händelser ofta förebådas av upprepningen av särskilda mönster, av till synes tillfälliga överensstämmelser som följer allt tätare på varandra och förtätas till något som därefter kallas för ”hänt” och som för länge sedan inträffat när människan väl nedlåter sig till att märka det”, kan man efter fullbordad läsning av Zehs roman med återhållen andedräkt konstatera att språket slagit ned och just ”hänt” i betydelsen ”blivit verkligt” någonstans mellan civilisationens skolkorridorer och djungelns viltstigar.