Få i den tyska litteraturen har på senare år så övertygande kvalificerat sig till rangbeteckningen författare som Juli Zeh – prosaist, dramatiker, reseskildrare, debattör och doktorand i internationell rätt. Sammantaget en helgjuten samhälls- och människoskildrare som ur skiftande synvinklar inte bara visat prov på sin litterära hantverksskicklighet utan också på en sant intellektuell förmåga att analysera vår samtid. Att det är så tillfredsställande att få ta del av en på djupet tänkande författare säger kanske mer om vårt allmänna kulturklimat än om Zehs författarskap som sådant, vilket för den sakens skull inte förtar ett uns av de lika lekfulla som begreppsmässigt uppfordrande kvaliteter som genomsyrar hennes böcker.
Att man inte läser Zeh av bekvämlighet vet alla som tagit del av hennes två tidigare på svenska utkomna romaner, ”Örn och ängel” och ”Leklust”. Därtill tycks hon alltför trogen tanken på att verkligen gå till botten med sitt stoff och med de konstnärliga och intellektuella möjligheter det erbjuder. I så måtto ligger den verkliga styrkan hos Zeh i det att hon på en och samma gång förnyar och konserverar det skönlitterära berättandet; visar tydligt att det faktiskt är möjligt att få någonting sagt om den värld vi lever i.
Samtidigt som hon i Tyskland är aktuell med sin nya bok ”Corpus Delicti” kommer idag hennes tredje roman ut på svenska, Fritt fall , i Christine Bredenkamps som vanligt tonsäkra översättning. Formmässigt handlar det om en (förvisso högst okonventionell) deckarhistoria som får sin lösning i enlighet med den kriminologiska deduktionens alla regler. På ett inre plan, däremot, är ”Fritt fall” inte mer detektivroman än ”Brott och straff”; även om den i sin grundton stundom kan föra tankarna till Friedrich Dürrenmatts melankoliska och socialt reflekterande kriminalromaner. På alla övriga punkter är stoff, ledmotiv och språkhantering Zeh rakt igenom. I vilken dussindeckare kan man läsa om brott som grundar sig på ambitionen att ”förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin” eller om en kommissarie som till varje pris vill skydda mördaren från polisen?
Romanens själva ledmotiv utgörs av kollisionen mellan de två framstående fysikerna och tillika oskiljaktiga vännerna Sebastians och Oskars respektive världsbilder och av det faktum att det i förstone strikt akademiska grälet så småningom får högst påtagliga konsekvenser i form av en antagen kidnappning och ett mord. Polisundersökningen leds av den rutinerade men dödligt sjuke kommissarie Schilf, vars personliga engagemang i fallet och egna existentiella förvillelser särskilt korresponderar med en av fysikernas relativistiska ”flervärldsteorier”, som dessutom får tjänstgöra som en viktig del av gåtans lösning. Zeh har dessutom skickligt sett till att de olika fysikaliska hypoteserna blir immanenta komponenter i de olika romanfigurernas inre eller yttre egenskaper.
Torrt och akademiskt? – Nej, fyndigt, välbetänkt och fullt av förlösande humor. Och till på köpet med en lika formsäker som själspejlande gestaltning som tillsammans med berättelsens själva konstruktion gör romanen till en av bokvårens riktiga pärlor. Metodiskt har Zehs penna åter igen lyckats både skapa och elegant veckla ut ett intrikat motiv, och det med hjälp av ett vindlande språk som befäster hennes roll som ett av den europeiska litteraturens mest oskattbara namn.
