”Man får aldrig vingklippa en författare”, framhöll den fransk-kongolesiske författaren Alain Mabanckou på en litteraturfestival i Lyon i somras. Som den litterära flyttfågel han är återvänder han i roman efter roman till Afrika, dock utan nostalgi i blicken. Oavsett om han skriver om kolonialtiden, om arvet efter kolonialismen eller dagens exilafrikaner i Frankrike, förblir Mabanckou en skarpögd iakttagare med vass penna och särpräglad humor som vapen.
”Black Bazar” kan med fördel läsas som en fortsättning på en av hans tidigare romaner, ”Slut på kritan” (på svenska 2008), men handlingen utspelar sig den här gången i Paris. Precis som Spruckna glaset, stamkunden på baren Slut på kritan i Pointe Noire, håller huvudpersonen i ”Black Bazar” på att skriva en bok. Han kommer från Kongo, bor i en liten etta i Ljusets stad och besöker flitigt Jip’s, en afrokubansk bar där han sitter och deppar efter att ha blivit övergiven av sin flickvän. I likhet med andra unga afrikaner, riktiga klädsnobbar som bara bär exklusiva italienska märkeskläder och som sysslar med skumma affärer, tillhör han Sällskapet för Atmosfärskapare och Personer med Elegans, SAPE. Det förklarar varför de kallas sapeurer.
I sin bok noterar huvudpersonen med det föga smickrande smeknamnet Rumpologen allt om sin eländiga tillvaro och sina färgstarka polare, han hoppar från det ena till det andra ”i samma förvirrade oordning”. Några av hans polare är Roger Franskivorianen, Yves ”Ivorianen-kort-och-gott”, som förkunnar att han kommit till Frankrike för att låta fransyskorna betala kolonialskulden, Vite Pierrot från lilla Kongo samt Bosco, ”Den vandrande Tchadiern”, också kallad Ambassadpoeten.
Genom att varva huvudpersonens inre monologer med sprudlande dialoger där olika gestalter får vädra sina åsikter skapar Mabanckou ett fartfyllt berättartempo och en språklig virvelvind, som Karin Lidén lyckats fånga i sin smidiga översättning.
Med glimten i ögat och ironin i ordet får Mabanckou romangestalterna att vrida och vända på olika klyschor om såväl kolonialismen som den afrikanska identiteten. En gång försöker Roger Franskivorianen övertala sin vän med författarambitioner att lägga av med skrivandet, eftersom det är något för folk man ser på tv, de kan uttrycka sig, de har vuxit upp med både subjekt, predikat och objekt, ”medan för oss negrer är det inte skriva som är grejen. För oss är det det muntliga som gäller, sagor från bushen och skogen, haren Leuks äventyr som man berättar för barnen medan elden sprakar och tamtamtrummorna ljuder i bakgrunden.”
Få samtida franskspråkiga afrikanska författare besitter den litterärt bevandrade Mabanckous enastående förmåga att få de intertextuella referenserna att slå rot i den egna texten. Exempelvis säger Vite Pierrot vid ett tillfälle att ”den där tchadiern på spaning efter den tid som flytt i själva verket inte är något annat än en halvkoloniserad pappersneger och att det är därför han är en sådan som har svart hud under en vit mask…” Det är inte varje dag man får känna Marcel Prousts och Frantz Fanons litterära andetag i en och samma mening.
Med ”Black Bazar” visar Mabanckou återigen att han är en av portalfigurerna inom dagens franskspråkiga litteratur.
