Redan på sjunde raden i detta klimatpolitiska utspel påstår Stefan Fölster att han ”aldrig betraktat växthuseffekten som en religiös fråga att tro på eller förneka”. Ändå dröjer det inte länge förrän han drar fram just de egenheter i debatten som vetter mer åt vilsekommen andlighet än vetenskap. Rapporter om vettskrämda miljövänners undergångstro varvas med referenser till medeltida häxjakter och ännu äldre tiders falska larm – som skärselden, uppfunnen av Augustinus och senare utnyttjad i syfte att höja betalningsviljan hos de skattskyldiga.
Vidare behöver läsaren inte vara särdeles bevandrad i klimatfrågans liturgi för att räkna ut att författaren kanske inte förnekar saken helt, men i alla händelser förhåller sig skeptisk till åtskilligt av det som trumpetats ut på senare år. Detta är nu inget han skriver, tyvärr, inte rakt ut. Det hade gjort boken intressantare. I stället hukar han bakom antydningar och relativt ofarlig mediekritik. Att bedöma Dagens Nyheters överdrivna katastrofspekulationer som humbug är, exempelvis, inte särskilt krävande eller ens utmanande. Slaskpressens isbjörnsmelodramer ska vi bara inte tala om.
En viss ängslighet vidlåder således framställningen, och jag tolkar detta som ett utslag av att Stefan Fölster här inte framträder som fri intellektuell, utan mera i egenskap av chefsekonom på Svenskt Näringsliv. Och där, som annorstädes, inriktar man sig säkerligen på att skära pipor i vassen, nu när tältmötet ändå pågår. Detta kan kallas hyckleri. Men låt oss hellre se det som ett bidrag i mängden till frågan om framtiden. När allt kommer omkring innehåller Farväl till världsundergången många konstruktiva förslag, både av politisk och teknologisk art, som förtjänar en stunds eftertanke.
Författarens kritik av den rådande klimatpolitiken är inte oväntat hård och blir sammantaget en trosviss plädering för den omständigheternas diktatur som styr världsmarknaden. Varför snåla med fossila bränslen i Sverige, således, när det enda som händer är att priset sjunker globalt så att andra kan bränna mer? Meningslöst, menar Fölster. Etanol, palmolja och allt vad det nu är ger han heller inte mycket för, delvis på goda grunder, och finge han bestämma skulle subventionerna till jordbruket omgående avskaffas, lastbilarna bli längre, de genmodifierade grödorna fler etcetera, etcetera. Så långt är allt ganska förutsägbart.
Men så drar Fölster på sig tomteluvan och proklamerar ”ingenjörernas julafton”, varefter boken åtminstone blir mer innovativ och fantasieggande. Allt kommer att ordna sig, bara forskningspengarna hamnar på rätt ställe. Är det inte fråga om självnavigerande, vätgasdrivna bilar så är det konstgjord fotosyntes eller odling av kött i näringslösning. Samt givetvis bibehållen hög tillväxt. Och koldioxiden kan extraheras direkt ur atmosfären och sedan pumpas ner i underjorden eller kanske skjutas ut i rymden. Ingenjörer kan. En varmare värld behöver heller inte bli en sämre värld. Till exempel kan man förutse färre halkolyckor. Benbrott gör ont, och är dyra.
Alla som läst och blivit oroliga intill sömnlöshet av Al Gore, Mark Lynas och andra pessimister bör givetvis också studera Stefan Fölsters bok. Bättre sätt att bilda sig en egen uppfattning finns mig veterligen inte. Olika partsinlagor måste vägas mot varann. Att löpa med flocken är sällan ett bra alternativ.
Själv läser jag så mycket jag orkar och litar inte fullt och fast på någon, för mötet mellan vetenskap och realpolitik har alltid varit stökigt. Fölster är påläst och begriplig i rollen som representant. Man ser var vetenskapen slutar och politiken börjar. Så citerar han exempelvis gärna och välvilligt professorn i dynamisk meteorologi, Erland Källén – en man som bara bristen på omslagspapper skiljer från en julklapp till kärnkraftsindustrin.
Den största bristen i ”Farväl till världsundergången” är som jag uppfattar det oförmågan, eller kanske snarare oviljan, att se bortom vår tids allenarådande marknadslogik. Exemplet semester i Thailand kan belysa detta. Att flyga dit är helt okej enligt Fölster, eftersom den som stannar hemma spenderar pengarna på annat i stället, som i slutändan ger lika höga utsläpp. Och sparar man slantarna så lånar banken ändå ut dem till sådant som också ger höga utsläpp. Summa summarum: Kör så det ryker!
En annan väg är förstås att arbeta kortare tid och söka lyckan med mindre att konsumera för – men det alternativet stämplar Stefan Fölster som omoraliskt. Varför? Jo, hör och häpna, för då blir det mindre skattepengar till ”dagis, skola, äldreomsorg och a-kassa”. Man baxnar. Det argumentet kan i alla fall inte jag ta på allvar, inte när avsändaren arbetar för Svenskt Näringsliv.
