Blev världen en annan efter 11 september 2001? I debuten Grand Zero ger Niklas Qvarnström ett långt, kaotiskt och labyrintiskt svar på den frågan, och serverar samtidigt det svenska bokårets mest häpnadsväckande romanäventyr.
Boken består av två väsensskilda delar som motsvaras av katastrofens före och efter. Del ett handlar om Tudor Backfish, delägare i ett förvaltningsföretag med kontor på åttioförsta våningen i ett av World Trade Centers tvillingtorn. Klockan 8.15 på morgonen den 11 september noterar han en krusning i sitt vattenglas, och i mellanrummet mellan denna krusning och den förestående explosionen rullas hans liv upp i humoristiska scener - äktenskapet med hustrun, kärleken till barnen, hans slumpartade och något skumma klättring mot finansvärldens toppar. Tudor har vissa mentala egenheter: allt i hans omgivning kräver hans fulla uppmärksamhet, han kan till exempel fastna i evigheter i begrundan av färgerna i ett
trafikljus. Hans hjärna är en plats där ”självalstrande och oöverskådliga system av flimrande bilder, historiska ögonblick och minnesvärda stunder /.../ ordnas enligt olika spontana katalogiseringsprinciper”. Se där en bra beskrivning på del två, som tar vid just som krusningen i vattenglaset övergår i en storm och Tudor utbrister ”Å Gud”.
Här exploderar också romanen. Qvarnström kastar den berättande prosan överbord, liksom all form av konventionell intrig. De resterande 271 sidorna är en enda lång mening som likt en syndaflod sliter med sig allt och alla i sin väg. En del tankar och teman från del ett dyker upp som vrakspillror och bråte i denna kalejdoskopiska kakafoni där samtiden fläks ut och in och reflekteras i en mörk skrattspegel.
Qvarnström zappar som en hyperaktiv tv-tittare mellan skikt och skeenden. Världen rasar in över boksidorna, från Kabul till London, alltmedan fokus zoomar in och ut från barer, pissoarer, mässhallar, lägenheter och taxibilar. Historien dunkar in i nuet och framtiden är ett vakuum. Och hela tiden mal rösterna, de tillhör alla och ingen, ett odefinierat ”vi” som byter skepnad allt efter behov och som babblar, snackar, rappar, rimmar och sjunger. Här finns språkförbistrade EU-delegater och snittätande poeter, politiska Tolkiensällskap, CIA och terrorister, fäder och söner, ettor och nollor. Framför allt nollor. Som i ovaler, ellipser, ägg - och ormar som biter sig själva i svansen. Ground Zero har blivit Grand Zero, ett ingenting som innehåller allt. Inget har en början, inget har ett slut, allt går i en evinnerlig cirkel, i ett vansinnigt maratonlopp. Eller som i ett moebiusband, där det som är upp också kan vara ner och där man alltid till sist kommer tillbaka till där man en gång var. Och överallt dyker en märklig liten jokerfigur i rutiga byxor upp som en illvillig trickster.
Qvarnström har total koll på sitt kaos och trots de tvära kasten och plötsliga infallen tappar han aldrig tråden. Det är mycket imponerande. Det är dessutom ofta mycket mycket roligt mitt i all förtvivlan, och tur är det för som det påpekas många gånger i romanen har den som skrattar ingen humor och får börja om från början.
Titelns stora nolla kan också tolkas som ett jättelikt öga. Kanske författarens allseende öga. Eller Guds - som precis som i del ett åkallas på allra sista raden. Eller ögat i pyramiden på endollarsedeln, som är något av det sista Tudor Backfish ser. ”The Eye in the Pyramid” är också titeln på del ett av den amerikanska romantrilogin ”Illuminatus” av Robert Shea och Robert Anton Wilson - en kultklassiker från 70-talet som på många sätt påminner om Qvarnströms bok. Den handlar om det hemliga sällskapet Illuminatus, om världsomspännande konspirationer, lönnmord och terrordåd. Och precis som ”Grand Zero” fullkomligt vadar den i esoterika, populärkulturella referenser, politik och vildsinta associationer. Jag vet inte om Niklas Qvarnström läst och inspirerats av Shea och Wilson, men det skulle inte förvåna mig.
”Grand Zero” kräver en hel del av sin läsare, och sådant är alltid kul. Men trots min förtjusning är det definitivt inte en bok jag skulle rekommendera vem som helst. Någonstans i Qvarnströms överdådiga och stimulerande fantasteri luktar det nämligen lite unket av en sorts överlägsen du-hänger- nog-inte-med-alls-attityd. Texten bågnar av införstådda blinkningar till den som har samma späckade mentala kunskapsbibliotek som författaren och därmed förmår snappa alla obskyra referenser till ockulta läror, subkulturella fenomen och vetenskapliga egendomligheter. Det gäller dessutom att haja subtiliteterna i de många engelska ordvitsarna. Jag gissar att det inte blir riktigt lika rolig läsning för den som missar det finstilta. Boken är utmattande nog även när man hänger med, och inte så lite irriterande.
Och ändå: jag har sällan blivit trött och irriterad av en roman på ett så underbart, upplivande och ögonöppnande sätt. Jag känner mig som barnet som efter en läskig och aningen plågsam attraktion på nöjesfältet yr och omskakad ropar: Igen!
