En bok om ljus, en bok om kärlek, en bok om berättelser. Och i Jeanette Wintersons nya roman Fyrväktaren är ljus, kärlek och berättelser synonymer.
Det handlar om Silver, ett barn som kommer till av en slump och som förlorar sin mor av en slump, som får ta med sig sin hund och flytta in hos fyrväktaren, eftersom ingen annan i staden Salt kan förstå vad de ska med henne till. Inne i fyren råder mörker, men fyrväktaren Pew är ljuset självt genom sina berättelser. De handlar visserligen om mörker, men en berättelse om mörker går inte att återge utan ljuset som förutsättning.

Han berättar om pastor Dark, vars liv klyvs itu av svartsjuka. Han lämnar den han älskar och gifter sig med en annan, och återfinner den han älskar, lever dubbelliv tills hans älskade får reda på det, då han förlorar henne och sig själv och alla begrepp om mening. Silver äter ”korv med mörker”, men lever av berättelserna, och börjar själv
berätta.
Ett metonymiskt stycke i boken handlar om en kapten vars skepp förliser och som överlever genom att berätta alla berättelser han kan i väntan på räddning. När alla historier är slut berättar han sitt eget liv, som om det vore en berättelse. Och till slut ser han fyrens ljus, och tänker sig att ljuset är ett rep som drar honom mot land. Och han överlever.

Silver överlever också eftersom det alltid har funnits en fyrväktare som heter Pew, som kan berätta berättelser utan början och utan slut. Berättelserna är ljus, och de handlar om kärlek. Pews berättelser är kärlek. Själva hans namn är betydelsebärande, det låter som en lättnades suck. Ändå är han knappast att betrakta som en karaktär, utan snarare en funktion i Silvers liv. Livsuppehållande, ljus, sammanhang, kärlek. Och återigen: ingen Pew utan hans berättelse.
Pastor Dark lever två månader om året i Bristol tillsammans med den älskade Molly. Han kommer dit utarmad av sitt eget mörker, väcks till liv av kärleken och lever på de två
månadernas ljus under resten av året. I Bristol kallar han sig inte Dark, utan Lux. Mörker och ljus.
Pew berättar för Silver att Robert Louis Stevenson förmodligen fått idén till Dr Jekyll och Mr Hyde genom mötet med pastor Dark och hans kluvenhet. Vad Winterson gör är alltså inte att skriva över Stevensons historia med sin egen, utan att skriva under den. Hon dristar sig till att förmedla råhistorien bakom klassikern.

Det är höga anspråk att säga sig skriva ur-litteratur, men Winterson gör det och lyckas. Hon har gjort det förut och fortsätter på flerfaldiga sätt i den här romanen. Hon tar ton som Tristan och skriver ”Isolde. Världen blev ett ord.” och ”Världen är ingenting. Kärleken skapade den. Världen försvinner utan ett spår. Allt som finns kvar är kärlek.”
Wintersons prosa är så smärtsamt vacker att den skulle skära ihop av ren skönhet om hon inte vore så dråpligt rolig emellanåt. Nu är det fulländat. Och hon vet det. Författaren Winterson behöver inte bevisa sig. Hon har ett ärende. Hon
behöver inte visa sig. Hon är en sann berättare.
Hon är så fruktansvärt skicklig med språket och så lidelsefullt engagerad i det hon berättar att åtminstone den här läsaren tappar andan och förnimmer skönlitteraturens innersta väsen, som är som fyrarnas: ”landmärken och guider och tröst och varning”.
Kort sagt: ljus och kärlek.

Hon spränger in referenser till ömsom Bibeln, ömsom ”Svindlande höjder” och andra klassiker. Hon lånar aldrig in någon annan författares storhet, utan skriver om storheterna, gör dem till sina. Hennes omformulering av Simsongestalten är symptomatisk. Han beskrivs som en samhällets stöttepelare, precis som pastor Dark. En ”samhällets stöttepelare” omtolkas alltså i Wintersons värld till någon som drar både sig själv och andra i fördärvet. En mycket subtil kritik av något. Jag tror jag vet vad.
Winterson är noga med språket. Det finns inte en rad som inte är nödvändig, inte en metafor utan flera syftningar. Det kan inte vara alldeles lätt att översätta, men Anna Trobergs svenska
översättning måste överlag betraktas som lyckad. Det finns dock här och där anmärkningsvärda fel som förvirrar. Till exempel: ”1959, hundra år innan jag föddes, gav Charles Darwin ut Om arternas uppkomst”. Här måste man ha sin allmänbildning på plats om man inte ska tro att berättelsen om Silver utspelas kring 2070-talet. De fel som finns i översättningen är inte många, men beklagansvärda. Wintersons text är nästan poetiskt dyrbar och värd att översättas till lika god svenska som det är engelska.