Myter är på modet - faktum är att det ligger i deras natur att vara så. Bland våra stora västerländska myter genom tiderna förtjänar bland annat de följande att framhävas: den fatala kvinnan (till exempel sköna Helena), den fatale mannen (Don Juan), stormakters upp- och nedgång (Troja, Atlantis, Rom, Sovjetunionen) och människans maktlöshet inför eviga, övermäktiga strukturer och gudomliga lagar. För den som söker ett sätt att uttrycka tidlösa sanningar vilket vädjar mer till känsla och intuition än till logik och konceptuell klarhet är myten ett välkommet alternativ. Likaså, emellanåt, för den som söker en expressiv metaforik för det egna individuella livsödet.
I ett internationellt ”mytprojekt” samverkar ett trettiotal bokförlag kring utgivningen av kända skönlitterära författares tolkningar av ännu mera kända myter. I svensk översättning har vi
redan sett Margaret Atwoods ”Penelopiaden: myten om Penelope och Odysseus” (2005) och helt nyligen David Grossmans ”Lejonhonung”, som handlar om den gammaltestamentlige hjälten Simson.
I Tyngd har den välkända brittiska författaren Jeanette Winterson fått tillfälle att tolka två myter, den om Atlas - titanen som till straff för sin upproriskhet mot gudarna får till uppgift att bära världen på sina skuldror, och den om Herakles - halvguden som tvingas utföra tolv storverk.
De båda gestalterna förbinder, förutom deras antika grekiska ursprung, egenskaperna kraft och just deras bördors eller uppgifters tyngd. Som en strategi för att fullgöra ett av storverken - att hämta tre av Hesperidernas gyllene äpplen - träder Herakles tillfälligt in som bärare av Atlas börda. När Atlas lurats att åter axla Kosmos gör han detta först tålmodigt, men börjar så småningom fråga sig ”Varför?”. Till slut låter Winterson honom göra något som radikalt avviker från den klassiska myten: Atlas sviker sin plikt och går in i en
(modern) ansvarslöshet beledsagad av en av våra moderna historiska legender, den ryska rymdhunden Lajka.

Atlas och Herakles möts i ett utrymme som hålls medvetet vagt med avseende på tid och rum men med många referenser till vår egen tid. Här finns ett ganska tydligt genusperspektiv, i det att Herakles är en tydlig feministisk karikatyr av machomannen, och Atlas, trots att även han är av manligt kön, snarast verkar representera ”kvinnliga” egenskaper som tålamod och ansvarskänsla. Även självbiografiska inslag märks i boken, i synnerhet genom att en engelsk adopterad flicka med drag av Winterson själv förs in i handlingen mot slutet.

Winterson vill ”berätta historien om igen” och har av allt att döma tagit uppgiften att göra något nutidsrelevant av myterna om Atlas och Herakles på allvar. Just i själva sättet att transformera myten till aktuella förhållanden kan dock Winterson tyckas svika myten och den henne. Ibland kan det vara välgörande att erinra sig den ursprungliga betydelsen av ordet myt
(grekiska mythos), nämligen ”ord” eller ”berättelse”. Det är ofta i en mindre uttolkande version - just i form av en enkel berättelse - som myten talar starkast till oss. Ett bra aktuellt exempel på detta är Theodor Kallifatides roman om Herakles, där skildringen av hjältens äventyr har avsevärt mera lyskraft och på ett opretentiöst sätt inbjuder till både tolkning och delaktighet, just genom att inte på förhand föreskriva riktningen.