SNÅRIGT Brittiska Jeanette Winterson har skrivit en rad böcker sedan debuten 1985 och uppmärksammats internationellt. I barnboken Tidväktaren finns många trådar åt olika håll, inte minst till hennes eget författarskap.
Efter utvikningar mot det fantastiska fältet är det inte förvånande att Jeanette Wintersons första ungdomsbok är ett möte mellan science fiction och fantasy. Ingången är lovande, kittlande, världen står inför en kris: tiden är ur led, bokstavligen. Väldiga Tidstornados orsakar häpnadsvärda öppningar och plötsliga förflyttningar i tiden. Global tidskatastrof hotar.
Wintersons grepp om traditionen är säkert och initierat. Utvald att rädda världen är elvaåriga Silver. Hon har, efter föräldrarnas och systerns plötsliga försvinnande i en tidsrelaterad händelse, omhändertagits av sin patologiskt snåla faster mrs Rokabye, och hålls fången i fäderneshemmet Villgårda, ständigt ansatt av frågor om en mystisk klocka vid namn Tidväktaren. På något vis har denna klocka med världens öde att göra: Silver kastas ut ur sin fångenskap för att finna den.
I jakten blandar sig en ond och slem magiker, Abel Darkwater, liksom en representant för vetenskapen och kapitalet: Regalia Mason, lika hänsynslös som smärtsamt vacker. Två sätt att se på världen ställs mot varandra. Liksom, förstås, två litterära koder.
Komplicerade resonemang följer, om rummet, tiden, kvantfysik. Världshistorien skrivs om, länkas till hemliga sällskap, pirater, magiker, fantastisk vetenskap. Den dominerande berättartekniska figuren är ordvitsens omkastning från bildligt till bokstavligt, bekant inte minst från Lewis Carrolls böcker, vilket ger upphov till både komiska effekter och rafflande händelseutveckling.
Silvers öde är också vansinnigt fartfyllt, hon prövas, växer som person, finner kärlek, vänskap, upptäcker sin familjs gåtfulla förflutna. Krokar kastas i alla riktningar, intrigen söker rastlöst nya marker. Boken vibrerar av möjligheter, intertextuella kopplingar (inte minst till Wintersons egna verk). Varje nytt infall sår fröet till ett annat. En formidabel berättelsemaskin utvecklas. Vid några tillfällen uppnås en diffus, drabbande osäkerhet som ställer läsaren helt utan riktning – litterär magi.
Dessvärre hålls infallen allt för ofta på ett idémässigt plan, som tankeskott. Det är svindlande stoff, men successivt blottas en distanserad hållning hos berättaren. Ett skolmästaraktigt beteende kan skönjas, karaktär och skeende lyfts fram som exempel, budskap meddelas.
På en nivå fungerar det som en spegling av Silvers kamp mot förtryckets former, men genom denna berättarhållning förtas också något av tilltalets kraft. Läsningen tvingas in i en allegorisk låsning. Det är, oväntat, en besvikelse.
