”Var får du allt ifrån?
- Från Tyskland.”
Så citeras Hans Alfredson i Carl-Henning Wijkmarks nya essäsamling Samtiden bakom oss. Essäer och kommentarer 1992- 2004. Huruvida detta verkligen är sant beträffande Alfredson kan ifrågasättas. Att det är sant om Wijkmark står utom tvivel. Som essäist och resonör får Wijkmark allt från Tyskland. Inte naturligtvis i den dåliga meningen att han skulle stoltsera med lånta fjädrar. Men i den goda mening som exempelvis Vilhelm Ekelund eller Bertil Malmberg i sin litterära och intellektuella inriktning var övervägande tyskorienterade. På Ekelunds och Malmbergs tid var detta vanligt nog. Stora delar av det intellektuella, akademiska och litterära Sverige fick allt från Tyskland under en era som med större eller mindre tydlighet varade från 1810 till 1933. Poeterna läste Goethe, Schiller och Hölderlin, Heine och von Platen, Rilke och George. Filosoferna studerade Kant, Schelling och Hegel, Schopenhauer och Nietzsche. Historikerna influerades av Ranke, Droysen och Meinecke, de klassiska filologerna av Wilamowitz-Moellendorff. Matematiker, kemister och medicinare hade sina tyska förebilder, teologerna sina.
I Wijkmarks spår kan man fundera över den förlust det innebar för vår kultur när hela denna reservoar av impulser försvann. Till en del handlar det kanske om att Tyskland faktiskt aldrig riktigt som kulturnation hämtat sig från Hitler. Men till stor del handlar det om svenskarnas egendomliga ointresse och okunnighet. Det stora grannlandet i söder ligger där fortfarande, men svenskarnas kunskaper i tyska blir allt sämre, tysk litteratur betyder allt mindre, tyska filmer visas alltmera sällan.

Att återinföra Tyskland på den svenska scenen blir därför ett tämligen exotiskt företag. Men Wijkmark tar sig an denna uppgift med den äran.
Tysklandsorientering innebär också Europaorientering. Skarpögt och med otaliga goda iakttagelser beskriver Wijkmark svenskarnas neutralitetssyndrom. Från svensk horisont existerar inget utland, allra minst något Europa. Och när man någon gång tvingas erkänna detta Europas existens är det bara för att beklaga den. Får vi tro Wijkmark är denna kråkvinkelinställning ingalunda något nytt fenomen utan del av en svensk tradition. En smula oväntat angriper Wijkmark Almquist vars förföriska betraktelse över den svenska fattigdomens betydelse ställde ursvensk renhet och oskuld mot ett bara antytt men hotande depraverat utland. Ja, han följer det svenska EU-motståndets rötter tillbaka till Rudbecks ”Atlantica”.
Wijkmarks egna idoler är som sagts gestalter som Malmberg eller Ekelund. Malmbergs romanfragment ”Morgon i München 1923” ägnas en ingående analys. Ekelund återkommer i essä efter essä.

Ett komiskt och tragiskt stycke handlar om hur Wijkmark mot slutet av dennes liv besöker Gustaf-Otto Adelborg, antikvariatsbokhandlare, författare, excentriker och Ekelunds vän under åren i Berlin före första världskriget. Avsikten är att intervjua Adelborg om Ekelund. Men Adelborg vägrar att tala om annat än två teman - den dåliga snöskottningen i Stockholm, som strax förut fått honom att halka och slå sig svårt, och en byffé med smörgås och brännvin som han planerar att anordna för ett antal särskilt gynnade författare och kritiker.

På ett annat ställe fäster sig Wijkmark vid ett ställe i K A Svenssons anteckningar om Ekelund. Man har ätit kvällsmat med öl och snaps i Ekelunds familj, frun och dottern är med. Ekelund bläddrar i en auktionskatalog och hittar en reproduktion av Dürers ”Ritter, Tod und Teufel”. Ekelund anmärker att Nietzsche skrivit en fin sida om denna bild i anslutning till Schopenhauer: ”Borgen där uppe på höjden, och vad den betyder, talade han särskilt om.” Wijkmark anmärker att Nietzsche verkligen jämfört Schopenhauer med den Dürerska riddaren - deras ensamhet, deras mod bland farorna - men att han aldrig yttrat ett ord om borgen. ”Ekelund har drömt eller diktat till ur det omedvetna”, tror Wijkmark.

Så kan det vara. Men det kan också vara så att Ekelund omedvetet inspirerats av Ernst Bertrams berömda Nietzschebok från 1919, som betydde så mycket för Thomas Mann, och där ett helt kapitel ägnas åt ”Riddare, död och djävul”. Bertram talar just om borgen, som glänser i aftonsolen. Riddaren lämnar den, men Ekelund har kommit hem till den där han sitter i familjens sköte och åtminstone för tillfället lämnat bakom sig ensamheten, döden och djävulen. Fredrik Böök älskade givetvis detta den sene Ekelunds uppträdande som familjefar. Såg han helt fel? Kanske var det ensamhet kontra hemkänsla Ekelund mediterade över inför Dürers stick?

Man lockas fundera vidare i Carl-Henning Wijkmarks spår. Hans bok är inspirerande därför att den är mycket personlig och därför att den för in i en värld av beläsenhet, minnen och referenser som är fullkomligt hans egen men ändå öppen mot omvärlden. Wijkmark har inte lämnat samtiden bakom sig. Han står mitt i det, frågande och ibland uppfordrande, en moralist utan pekpinnar.