Framåt vintern ska Svenska Dagbladet flytta till nybyggda lokaler nära Stockholms Central. Varje flyttning tenderar att bli en cirkus, men somligt blir säkert också bättre. Bland annat kommer vårt nya hus att värmas med varmluft som alstras av alla tågresenärer som vimlar likt kaniner i Centralens gigantiska väntsal. Det är Maria Wetterstrand som upplyser mig om saken, som ett av många goda exempel i boken ”Den nya gröna vågen”. Just uppvärmning av kontorslokaler och bostäder hör till de områden där gårdagens rebelliska drömmar har förvandlats till oomtvistad praxis. Ny teknik och bred politisk vilja gör att sådan värmeåtervinning helt enkelt lönar sig. Och Wetterstrand räknar hem sina segrar.
Boken är i sig en ganska energisnål sak; den kräver inte mycket av läsaren, och ger inte intryck av att ha kostat författaren många veckor vid skrivbordet. En uppräkning i all enkelhet av en lång rad fall där miljöpolitik, numera även kallad klimatpolitik, har visat sig fungera. Som ett valtal ungefär, fast längre. Inget fel i det.
Främst handlar det om energianvändning i varierande former; värmesystem, transporter och tjänsteresor, energieffektivt jordbruk, ny belysningsteknik och annat i den vägen. Det mesta har redan hänt, eller pågår, i föregångskommuner som Gävle, Värnamo, Lund och Linköping, medan städer som Freiburg, Groningen, Paris och Köpenhamn får tjäna som förebilder för framtiden. Partiets gamla EU-motstånd är som bortblåst.
Boken flyter som en färgglad kork i den ström av nattsvarta jeremiader som genom åren har flutit fram ur miljöprofeternas pennor. Författaren undviker helt skräckskildringar; försöker inte ens att skrämma mig, som ville hon bara säga: hej här är jag och jag har kul på jobbet i riksdagen.
Nog hade jag önskat något mer av problematisering i de fall där konflikterna ännu är skarpa, som i frågan om storskalig vindkraft, men det är något med tonen som gör att jag gärna förlåter denna brist. Det är ju ändå bara ett valtal. Och till min förvåning finner jag det riktigt intressant att läsa om teknik för videokonferenser och om konsten att koka diesel av rå tallolja.
Allt positivt som hänt och händer är förstås inte Maria Wetterstrands förtjänst, men hon har onekligen slagit sig fram till en position som den gröna rörelsens obestridda förgrundsgestalt, i stånd att förföra snart sagt vem som helst, vilket får anses vara gott nog. Det har inga språkrör före henne lyckats med.
Jag minns en annan valrörelse, det var 1988, då en ledamot av regeringens miljövårdsberedning fällde kommentaren: ”Miljöpartiet är som rysk roulett för miljörörelsen – och Eva Goes är patronen.” Det var förstås orättvist, men säger ändå något om hur klimatet har förändrats. Den som idag vill återanvända den elakheten får leta inom andra partier.
