Vår kultur och vårt samhälle bygger på att vi har gemensamma berättelser. Samtidigt behövs nya historier och nya röster, inte minst i tider av förändring. Det är egentligen ganska självklart. Ändå förläggs flyktingar gärna till anonymiteten och de som är annorlunda förblir röstlösa.

Därför är det så glädjande med en författare som Christina Wahldén, som gör migrationens och globaliseringens berättelser till en gemensam angelägenhet. Hon har redan i flera ungdomsböcker gestaltat det nya: hedersproblematik, som i de uppmärksammade ”Fallen flicka” och ”Heder”, eller ensamkommande flyktingbarn som i ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” och dess fristående fortsättning, den nu aktuella ”Min systers dotter har många pappor”.

I den tidigare boken skapas spänning och puls i mötet mellan de kongolesiska och de svenska avsnitten, mellan våldet och kampen för överlevnad i Kongo och den trygga men lite doftlösa och kalla tillvaron på den svenska landsbygden. I uppföljaren däremot kommer energin från spänningen mellan systrarna – den skötsamma och välartade Ombeni och hennes vresiga och trasiga lillasyster Maua.

Men det mest intressanta med de här böckerna är ändå det dokumentära anslaget. Wahldén har intervjuat ett flertal kvinnor som överlevt våldtäkter och umbäranden i inbördeskrigets Kongo. Dessa livsberättelser ligger till grund för historierna om Ombeni och Maua. Det påminner lite om Deborah Ellis arbetssätt och hennes böcker om flyktingbarn i Afghanistan och föräldralösa, aidssjuka barn i Malawi. Men Ellis gestalter är kvar i sina hemländer medan Ombeni och Maua alltså kommer till Sverige.

Även om jag kan tycka att de svenskar som Ombeni lär känna stundom är osannolikt helylle, och att det skulle ha varit intressant att fördjupa mörkerseendet genom att låta den destruktiva Maua träda fram tydligare, så är den här berättelsen om två systrar viktig och läsvärd. Wahldéns bok ger ansikte och röst åt livsöden som vi annars inte skulle se bakom etiketter som ”ensamkommande flyktingbarn”.