Medan Cornelis Vreeswijk ännu levde omgavs hans person av ett så våldsamt mediebrus att det var svårt att upptäcka vilken stor konstnär han var. Liksom sina föregångare Bellman och Ferlin hade han blivit offer för sin egen brännvinsosande legend, som handlar om den rumlande och försupne trubaduren på nöjets estrader, ständigt jagad av polis och kronofogde. I dag, när han varit död i snart tjugo år, erkänner de flesta hans betydelse som visartist och poet, men seriösa studier av hans liv och verk har saknats.
Häromåret kom dock en gedigen doktorsavhandling om hans diktning, skriven av litteraturvetaren Ulf Carlsson.

Nu föreligger också en fyllig biografi, Ett bluesliv, författad av frilansjournalisten och musikskribenten Klas Gustafson. Till skillnad från Carlssons avhandling är detta en icke-akademisk framställning utan precisa källhänvisningar och till stor del byggd på skvaller och anekdoter ur nöjesvärlden, här återberättade i en lättflytande kvällstidningsstil som knappast ger utrymme för djupgående analys, källkritik eller problemdiskussion. Det vimlar av reportagefoton och flåshurtiga mellanrubriker av typ ”En helball fransman”, ”Ett sjujävla splash i ankdammen” och ”En jädra kille att vara musikalisk”.

Inte desto mindre tycks Gustafson ha gjort ett rejält research-arbete, och det kan inte förnekas att hans bok som helhet ger en både fängslande och gripande bild av trubadurens alltför korta och självförbrännande liv.

Det börjar i en småborgerlig holländsk familj som i världskrigets skugga flyttar till Stockholm, där den unge Cornelis, även kallad Cees, en tjock och lite tafatt gosse, på extremt kort tid lär sig svenska i Sankt Görans realskola och slukar klassisk svensk litteratur, inte minst Bellman, under ledning av en sällsport förstående och kompetent lärare, adjunkten Karl-Axel Ljungström. På fritiden lär sig Cees spela och sjunga amerikansk blues och visor av 50-talets berömde franske trubadur, Georges Brassens.

Redan här finns alltså de viktigaste utgångspunkterna för det senare konstnärskapet. Tills vidare satsar han dock på examen från Socialinstitutet och, vid sidan härav, på att bli författare i 50-talets modernistiska tradition. Han lyckas få in några dikter i BLM men den första diktsamlingen refuseras, fast på ett vänligt och uppmuntrande sätt, av Gerard Bonnier.

I likhet med många andra ynglingar vid denna tid poserar den nyblivne socialassistenten Cornelis med en bohemisk, lätt desperat livsstil men är i grunden ganska präktig och snäll.

Så kommer, i mitten av 60-talet, genombrottet som krogsångare och trubadur med egna visor av ännu ganska konventionellt men så småningom utmanande slag om mer eller mindre vinddrivna existenser i Stockholms krogvärld: Polaren Per, Fiffiga Nanette, Fredrik Åkare, Ann-Katarin Rosenblad. Visor som ”Jag hade en gång en båt” och ”Somliga går i trasiga skor” blir slagnummer i 60-talsvänsterns repertoar.

Under en tid blir Cornelis Vreeswijk idol inom Vietnamrörelsen, ofta anlitad vid valmöten och demonstrationer, men han visar sig i längden alltför individualistisk för att kunna fungera som politisk protestsångare.

Efterhand förändras hans liv på det vis som tyvärr alltför ofta sker med populära artister: kravet att ständigt uppträda inför stojande publik vänder upp och ned på privatlivet, samtidigt som pengar, berömmelse, kvinnor, sprit och knark plötsligt finns att tillgå i obegränsade mängder. På sikt leder detta till att Cornelis Vreeswijk förvandlas till en våldsam, ångestfylld och till slut dödssjuk desperado som ingen i längden klarar att leva tillsammans med.

Klas Gustafson undanhåller oss inte en enda av de många skandaler som hans huvudperson gör sig skyldig till under 70- och 80-talen: rattfylleri, drogmissbruk, slagsmål, kvinnomisshandel, vapenhot och mycket annat elände som kvällstidningarna älskat att rapportera om, men som åtminstone jag helst skulle vilja glömma.

Det märkvärdiga är att Vreeswijk mitt i sitt
elände ändå förmådde utvecklas som vispoet och lyriker och bli allt bättre - hans konstnärskap tycks växa med ångesten, de galna utbrotten och skandalerna. Han skapar ett helt eget lyriskt idiom där råbarkad gatuslang blandas med ett ironiskt-höviskt tilltal till ”medborgarna”, fullt av gammaldags sirliga vändningar.

Med sin ytterst personliga återanvändning av motiv från Ekelöf, Sandemose och Ferlin, men framför allt med sina nattsvarta och djupt originella tolkningar av Bellman, ofta i bluesstil, etablerar han en förbindelse med äldre litteraturtradition som gör honom unik inom den svenska underhållningsvärlden. När han till slut dör strax efter sin 50-årsdag, fullständigt utbränd, efterlämnar han ett rikt arv av texter, skivinspelningar och tv-program som nu är på god väg att kanoniseras, även om gudarna skall veta att där också finns ett och annat - exempelvis ”Hönan Agda” - som hans mest kräsna publik hunnit ledsna på.

Hela denna livshistoria, med sina höga berg och djupa dalar, blir tydligt och färgrikt återberättad i Klas Gustafsons bok. Ändå skulle jag ha önskat att Gustafson inte varit fullt så fixerad vid nöjets estrader utan intresserat sig mer också för Vreeswijks omfattande kontakter med framträdande gestalter i Sveriges litterära värld. Sålunda har jag svårt att förstå den populistiska princip som innebär att biografin ger stort utrymme åt varenda krogmusikant och schlagersångerska som uppträtt i Vreeswijks sällskap under 70-talet men däremot inte ens nämner namnen på de litteraturkritiker som samtidigt recenserade samme Vreeswijks dikter på kultursidorna (till exempel Bengt Holmqvist) eller de akademiska experter som han bevisligen sökte hjälp av i samband med sina Bellmaninspelningar (till exempel litteraturprofessorn Staffan Björck). Som det nu är omtalas sådana personer endast i förbigående som ”en kritiker”, ”en expert” eller dylikt, medan nderhållningsbranschens företrädare, också de mest bortglömda, presenteras utförligt i såväl ord som bild.

Denna obalans i framställningen medför också att Gustafson ägnar sig alltför mycket åt Vreeswijks otaliga bråk med älskarinnor och kompisar i nöjesvärlden men däremot alltför litet åt den konflikt som uppenbarligen var den för honom själv helt övergripande: hur han på sikt skulle kunna förena ett ambitiöst konstnärskap med den kommersiella nöjesvärldens premisser. Att detta var ett svårt och ångestfullt problem framgår på många ställen i denna bok - till exempel när publiken skränar att mäster Cees skall sjunga ”Hönan Agda” fast han själv inte alls vill - men det hade förtjänat en mer inträngande belysning.

En sådan lär väl också komma efterhand, får man hoppas. Att Gustafson skriver på underhållningsbranschens villkor har trots allt inte hindrat honom från att åstadkomma ett mycket välkommet pionjärverk.