Låt det med en gång vara sagt: den pakistansk-brittiske författaren Nadeem Aslams romam Kartor för vilsna älskande är religionskritisk. Den kritiserar religionen som sådan, den ger inte utrymme för undanflykter om att det är människan som korrumperat religionen och att denna egentligen är något annat, något andligare och mer upphöjt än den inkarnation av budskapet som praktiseras i världen.
Romanen är obönhörlig i sin kritik av religionen. Den är också obönhörlig i sin kritik av de petrifierade sociala mönster och den vidriga heders- och skvallerkultur som gör att unga män mördar sina systrar, bara för att de fläckat familjens heder.

Men Nadeem Aslams roman är också vacker, storslagen i sin mytologiskt genomlysta bild av den förbjudna kärleken och symboliskt laddad. Nadeem Aslam skriver en prosa mättad av rikt utarbetade, men också precisa metaforiska ornament. I hans bilder av det yttre
rummet pulserar texten av tunga, omsorgsfullt utbyggda bilder som skärper uppmärksamheten, inte bara för den visualiserade naturen, utan även för skeendet.
I centrum står Shamas. Han var en gång poet och kommunist, och han tvingades lämna Pakistan på 1960-talet. I England arbetar han med integrationsfrågor. Hans övertygelse har blivit ljummare, mer skeptisk med åren, men hans skepsis gäller också alla former av religion. Hans fru Kaukab, dotter till en imam, har aldrig förlåtit honom att han ”tvingade” henne till England, detta helvete på jorden, detta syndens, orenhetens och gudsförnekelsens inferno.

Shamas bror Jugnu är en av de värsta syndarna i Kaukabs ögon. Han har varit tillsammans med vita kvinnor, han är vetenskapligt intresserad, och han vägrar tro på budskapet från en teologiskt oskolad köpman som levde i öknen på 600-talet; ungefär så uttrycker sig Jugnu. Men Jugnu och hans älskade Chanda finns bara med i skeendets förflutna. Redan på romanens första sida är de försvunna, mördade av Chandas
bröder för att de levde tillsammans utan att vara gifta.
Men Jugnu och Chanda är inte de enda som döms av omvärlden. En ung och olyckligt bortgift kvinna träffar i smyg sin ungdoms älskade, en hindu. Hon dödas i en exorcistisk rit där de djinner som bergtagit henne skall drivas ut. I sin rasism, religiösa fanatism och kulturella chauvinism har Kaukab också gjort sina tre vuxna barn till främlingar. De lever västerländskt. En av sönerna har rentav steriliserat sig, sedan han fått det enda barn han vill ha; med en engelskfödd kvinna dessutom. Och hela tiden förbannar hon sitt eget öde och England, ett land så fjärran den gudstro och renhet som hon tillskriver sitt gamla hemland.

Porträttet av Kaukab är romanens egentliga nervcentrum, på en gång magnifikt och grymt i sin genomlysning av ett helt förvridet själsliv, av en monstruös självrättfärdighet och en självupptagenhet där allt i universum handlar om Kaukab. Men porträttet är också tragiskt. Kaukab har fått sitt liv förstört av sin nitiska gudstro, och
hon försöker knyta de anhöriga till sig med skuldprojektioner och bisarra utfall.
Men inte bara Kaukab har fått sin själ söndertrasad av religionen, det har de flesta av romanens gestalter. Snart sagt alla dess kvinnor är märkta av sina äktenskap, där de blivit förtryckta, misshandlade, våldtagna och förskjutna, misstänkliggjorda av sina svartsjuka män för att ha blivit liderliga, skamlösa och otrogna, alltså västerländska, i strid med den enda sanna, gudomliga föreskriften för hur kvinnan skall underkasta sig mannens vilja.

Men även männen är offer för de kulturella mönstren. Jugnu försökte bryta sig loss, men mördades. Shamas misshandlas, för att han kritiserat förtrycket. Och mördarna känner sig tvingade att av hedersskäl döda sin syster.
Det hopp som Jugnu och Shamas en gång kände dödas också. Jugnu var fjärilssamlare, och boken har sin titel efter kartfjärilen, en tröst för vilsna älskande. Aslam anspelar också genom hela romanen på olika fjärilsarter. Fjärilarnas flykt bar drömmen om ett annat
liv, den systematiska kategoriseringen bar drömmen om ett annat tänkande - präglat av vetenskaplighet och rationalitet, inte av vidskepelse och fanatism. Jugnu dyrkades av sina brorsbarn. Han stod för glädjen och den förutsättningslösa kunskapen, men han var dödsmärkt. Han sade ofta att fjärilarna söker sig till elden, alla utom nattfjärilarna. Jugnu och Chanda var också hänvisade till natten. När de levde ut sin kärlek i ljuset, dödades de.
Nadeem Aslam har skrivit en gripande, tragisk och mycket vacker roman om kärlek, hat och slaveri under religiösa diktat. Den förbjudna kärleken har många inkarnationer, alltifrån Ovidius via Shakespeare till Dirty Dancing, i fiktionen likaväl som i världen utanför litteraturen.

I ”Kartor för vilsna älskande” binder Nadeem Aslam lyhört samman de fiktiva och mytologiska nivåerna med sociala förhållanden. Han skriver insiktsfullt om kärleken och vredgat om hedersmord och religionens förvridna krav på människan. Det är en lysande roman.