En ung kvinna som just kommit tillbaka från en weekend i New York hittas mördad i en gigantisk villa full av pengar. Inga anhöriga har hon, dessutom visar hon sig ha sålt sex. Vem bryr sig om denna lössläppta överklasstjej?
Kriminalinspektör Alex Morrow gör det, hon som är angelägen om att dölja sin egen betydligt oglamorösare uppväxt och det faktum att hennes halvbror är känd kriminell, och hon anstränger sig för att få sina kolleger att också göra det. Sarah Erroll, som överklasstjejen heter, sålde sex för att bekosta vården av sin sjuka mor. Men det spelar egentligen ingen roll, för ingen förtjänar att dö på det sättet. Varken den kvinnan råkar vara eller våldet hon utsatts för (någon har stått i en trappa och stampat sönder hennes ansikte) får bli en anledning till distans. Bakom det hänsynslösa våldet finns en vrede, som samhället måste skyddas från.
Vreden finns på flera plan, också hos Alex Morrow: Hon är arg på sin bakgrund och sin bror, arg för att hon förlorat ett barn, arg för att polisyrket blir besvärligare för henne som kvinna. Ilskan sipprar ut i irritation mot de flesta som råkar komma i hennes väg, hon kan liksom inte behärska sig. Det är en intressant huvudperson, som var snäppet intressantare i Denise Minas första bok om Alex Morrow (”I midnattens stillhet”), när denna ilska skulle presenteras. I ”Getingsommar” har de försonande dragen blivit fler. Morrow är nu gravid med tvillingar och förhållandet till maken har dragit sig tillbaka från katastrofens rand. I situationer där hon tidigare skulle ha blivit arg kan hon nu ibland kosta sig på att le.
Det Denise Mina gör allra bäst är att skildra klasstillhörigheter, och hur de påverkar människor. Miljön är skotska Glasgow, där hon själv är född och fortfarande bor. Hon månar om sina karaktärer, byter skickligt perspektiven så att alla får komma till tals. Liksom hon månar om läsaren. Mycket antyds snarare än skrivs ut, och den enda pekpinnen är den om empati. För det framkommer tidigt att gärningsmännen inte är mer än pojkar. Mördaren har inte förstått att ”det enda verkliga trotset vore att hejda serien av förstörelse”. För det finns förutsättningar som går utöver det här med klass, att bryta sig loss från övergrepp är svårt.
Det som gör ”Getingsommar” så läsvärd är inte den rafflande spänningen, utan just denna slutsats: när det kommer till mord finns sällan några vinnare. Våld är lika meningslöst som getingarna som när sommaren är slut tar sig in från kylan och regnet och lägger sig för att dö.
