Det hävdas ofta att det kollektiva historiska minnet är nödvändigt för att inte historiens grymheter och tragedier skall upprepas. Det låter stort och ädelt, men tyvärr har minnesprocesserna hos historiker och enskilda individer båtat föga. Ändå är nödvändigheten självklar för varje civiliserat tänkande människa. Den som glömmer det förflutna glömmer också nuet och framtiden. Eller som den framstående jiddischförfattaren Yitzhak Perets uttryckte det i Warszawas getto under nazisternas ok: ”Vi måste bli historiker som skildrar vår del i processen. Vi och ni som genomlever detta nu måste bevara varje spår som den historiska processen sätter hos vårt folk, för den nära och den avlägsna framtiden. Annars kommer vårt konto att vara tomt, och varken människor eller historien kommer att vara skyldiga oss något, och vårt namn kommer att suddas ut från sidan på vilken världen skriver ner sin fruktansvärda och smärtsamma process som ett berättigande till bättre tider.”
Under ledning av historikern Emanuel Ringelblum (1900–44) upprättades ett dolt arkiv som kollektivt, genom tusendens vittnesbörd, berättade om judarnas öde i det överfyllda Warszawagettot från ockupationens början, med kulmen under deportationerna till Förintelsen med början 22 juli 1942 till dess att det utplånades efter upproret den 19 april till den 16 maj 1944.
Övermördaren, SS-Gruppenführer Jürgen Stroop, lät binda in sin groteska rapport om slakten på försvarslösa men tappert kämpande människor i ett elegant läderband. Också det ett makabert bidrag till det historiska minnet.
Om detta dolda arkiv, Oyneg Shabes, och om dess skapare och författare har historikern Samuel D Kassow skrivit en diger, ohygglig men ändå intensivt fascinerande studie. ”Vem ska skriva vår historia?” är skakande läsning och bygger på ett liknande källmaterial som det Steve Sem-Sandberg använde i sin dokumentärroman ”De fattiga i Łódź”.
Det är heller ingen lätt läsning ur en annan synvinkel: Kassow har valt att placera inte bara källhänvisningar och andra noter längst bak, utan dessutom, som jag ser det, väsentliga delar av texten, vilket innebär ett ständigt bläddrande fram och tillbaka.
Det hela börjar spännande som en thriller, när man den 18 september 1946 försiktigt börjar gräva sig fram bland ruinerna, i ett område där man tror att arkivet som berättar om judarnas lidanden i gettot skall finnas. Det är sannerligen ingen lätt uppgift. De flesta av det sällskap – Oyneg Shabes – som organiserade insamlandet av gettoinnevånarnas tankar, känslor, reflexioner, dagboksblad, testamenten och brev, allt som kunde sättas på pränt, är också de Förintelsens offer. Även Ringelblum.
Men den ständige överlevaren Hersh Wasser, som undkom döden i Treblinka genom att hoppa ut från deportationståget, leder sökandet med en spårhunds instinkt. Och så: i en tunnel som man har grävt stöter man på tio blecklådor – arkivet! Det är delvis fuktskadat, men det visar sig att det går att restaurera. Fyra år senare hittar man ytterligare material i nedgrävda mjökkannor.
Mycket av det som arkivet berättar är välbekant. Det är historien om hur nazisterna inför en sorts bisarrt ”självstyre” där judarna skall administrera sig själva och till och med får upprätta en egen polis, hur man delar ut speciella nummer till de ”nyttiga” arbetarna som slavar åt tyska fabrikörer och hur man lurar dem att tro att om man gör sig ”nyttig” och har speciella kunskaper ska man undkomma Förintelsen. Men för tyskarna var ingen jude så ”nyttig”.
Det som är mer intressant, om än tungt, är berättelsen om ”vardagslivets historia”, någonting som numera är en hel genre inom historieforskningen. Ringelblum hade redan på 20-talet börjat samla in alla sorters material om den polsk-judiska historien och vardagen, en historia som han också använde i sitt forskningsarbete. Det är den tragiska och gripande berättelsen om hur människor tänkte och kände, om omsorg och solidaritet i hungern och i dödsskuggans dal. Emellertid dessutom berättelsen om kollaboratörer, angivare, mutkolvar och brutala judiska poliser som till synes villigt gick nazisternas ärenden. Men detta var inte det dominerande och att människor i det mest fasansfulla betryck griper efter minsta halmstrå är inte att förvånas över. De allra flesta försökte bevara de minimala resterna av ett normalt liv, hur ofattbart det än kan förefalla. Till och med klassamhällets skugga kunde fortfarande anas – eleganta borgardamer, fast få, fortsatte att klä sig elegant, till dokumenterat förtret för en del. Särskilt barnens och de ungas vittnesbörd är hjärtskärande, om längtan efter en bit bröd eller rädslan för de fasansfulla och regelbundet återkommande och meningslösa desinfektionerna. Och om rivaliteten mellan olika organisationer och partier som fortsatte som vanligt.
Steg för steg hade tyskarna dragit åt skruven. Efter det att deportationerna inletts den 22 juli byggdes vägen till helvetet allt snabbare. Judarnas livsutrymme begränsades steg för steg av nya verkstäder, man trängdes in i hyreskaserner, arbetade 16 timmar om dygnet, och svälten tilltog allt mer. Det civila organisations- och hjälparbete som Oyneg Shabes grundlagt, med bland annat skolor och huskommittéer, smulades sönder. Och ändå, i dödsskuggans dal fortsatte Ringelblum och andra idealister sitt oförtröttliga och ädla arbete.
Ringelblum var en demokratisk vänsterman, om än med ett kluvet förhållande till Sovjetunionen och han var inte okontroversiell bland kolleger och medarbetare, i synnerhet inte bland dem som hörde till socialistpartiet Bund. Han ville att judarna skulle betraktas som ett folk, och inte bara som tillhörande en viss religion (ej att förväxla med ras). Historikerns uppgift var då att rädda allt som kunde räddas ur glömskan, dokument, personliga vittnesbörd och konstföremål. Det väsentliga var dock att den passionerade historikern Ringelblum, som med en sådans känsla för objektivitet satte sig över sina politiska lidelser i gettoarbete, såg judarnas lidande, i all dess fasa, som universellt, som människans lidande.
Så detta är berättelsen om den djupaste förtvivlan, om grymhet och svek, fast också om människans blick mot en annan blick, den milda beröringen i den svarta natten, om barnets skratt och lek. Om det väsentliga i att vittna och bevara och om ordets makt, trots allt. En berättelse som inte lär lämna någon oberörd.
