Tala är silver, tiga är guld. Hellre säga för lite än för mycket. Trots att vi skall leva i ett upplyst tidevarv, där samtalsterapi inte får någon att höja på ögonbrynen, och där vi alla på ett teoretiskt plan vet värdet av att inte trycka undan eller tiga ihjäl, så är det fortfarande förvånansvärt problematiskt att prata om vissa saker. Tystlåtenhet förknippas gärna med hög integritet, och alltför stor pratsamhet, eller en alltför utbredd öppenhet, betraktas ofta med viss misstänksamhet.

Därför är det egentligen inte det minsta konstigt att berättelserna flödade fram i december 2010, när gråzonssex blev ett begrepp som det helt plötsligt blev accepterat att prata om.

Fenomenet #prataomdet är en modern solskenshistoria. Johanna Koljonens initialt privata inlägg på Twitter, med diskussionerna om sexbrottsanklagelserna mot Julian Assange som bakgrund, berättade om hennes egen erfarenhet av den sexuella gråzon där det som händer inte är acceptabelt, men heller inte kvalificerar sig som renodlad våldtäkt. Koljonens berättelse genererade snabbt ett nätverk som sade sig vilja prata om det, och det pratades med besked. Tidningar, tv, radio och alla möjliga delar av nätet bubblade av självupplevda gråzonsberättelser, med vidhängande frågor.


En hemsida skapades, och så här ett drygt år efteråt kommer vissa av texterna ut i bokform; en bok som för övrigt ges ut både som pocket, e-bok och e-bok via sms. ”#prataomdet. Berättelser från gråzonen” är tunn, men innehållet gör det beklämmande tydligt att boken säkerligen kunde varit tio gånger så tjock. Boken inleds och avslutas av Johanna Koljonen, vars inledande text tar upp flera av de saker som återkommer i de olika berättelserna: den vaga tacksamheten över att vara sedd och åtrådd, som gör att man inte säger ifrån; känslan av att som kvinna ha varit ”för villig” och därmed få skylla sig själv; den starka känslan av att absolut inte vilja vara till besvär, och inte minst bristen på insikt om att den egna kroppen bara är ens egen och ingen annans.

Men Koljonen avslutar i bokens sista text med att berätta om den omvända situationen där hon själv varit den som inte respekterat gränser, i beskrivningen av hur hon omedvetet utgått ifrån att männen i fråga borde vara tacksamma och redo när hon signalerat sitt intresse.


De könsrollsbefästa bilderna av kvinnlig och manlig sexualitet är nämligen, vilket framgår i en majoritet av bokens texter, inga dammiga 50-talskonstruktioner, utan synnerligen nutidsnärvarande när vi flörtar, hånglar och ligger. Synen på mannen som ständigt villig är så klichéetablerad att den skulle kunna sägas ha blivit ett internaliserat krav. Och där mannen skall vara ständigt redo att få, skall kvinnan vara ständigt redo att ge; det blir ett lika internaliserat krav att som kvinna ta sitt ansvar och tillfredsställa den upphetsning man sägs ha skapat.

Som en röd tråd genom boken går också skamkänslorna; skammen över att man borde ha vetat bättre, att man borde ha sagt ifrån, att man genom tystnad och acceptans blivit en sådan person man aldrig trodde att man skulle bli. Men genomgående skrivs också lättnaden fram, lättnaden över att inte vara ensam, över att äntligen få berätta, över att ha läst andras berättelser och insett att det är dags att sluta skämmas, dags att sluta ta på sig någon annans skuld.

Sammantaget blir de 80 sidorna i ”#prataomdet” ett slags vardagens vittneslitteratur från sängkammaren, eller en samling brukstexter med ett tydligt syfte, där det känns rätt ointressant att bedöma litterära kvalitéer eller stilhalt. Vi behöver definitivt prata om det, för allas vårt bästa, och allt som bidrar till ett sådant samtal behöver spridas och läsas!