Romandebuterande Marjaneh Bakhtiari har studerat socialantropologi och utbildar sig nu till journalist, läser jag på omslaget. Det märks. Kalla det vad fan du vill kombinerar socialantropologisk forskaranda med journalistisk nukänsla i en underhållande upptäcktsresa genom det som brukar kallas det mångkulturella Sverige.
Romanen kretsar kring familjen Irandoust och deras vänner och bekanta bland ny- och gammalsvenskar i Malmö. Det är en rolig bok. Dräpande, varmt och respektlöst rolig. Sådant är vi inte precis bortskämda med - humor är fortfarande en bristvara i den svenska skönlitteraturen, speciellt den variant som inte preciseras med ordet "svart". Men "Kalla det vad fan du vill" påminner om vilket effektivt verktyg humor kan vara för den som vill få syn på samtiden.

Tänk till exempel Armistead Maupin och hans romanserie om 70- och 80-talens San Francisco. Eller tänk Zadie Smiths "Vita tänder" - fast på skånska. Och
då menar jag skånska i alla upptänkliga former, dialekter och brytningar. Bakhtiari skriver fenomenala halvfonetiska dialoger som låter läsaren höra precis hur det låter - från grövsta landsortsskånska till farsiklingande svenska. Jag brukar ha svårt för skriven dialekt, det har lätt en tendens att lägga sig i vägen. Men här mejslar det ut romanfigurerna och gör dem tydliga.
I Sverige är det ingen som bryr sig om att Amir Irandoust var förläggare och poet innan han flydde från Iran, eller att hustrun Panthea var kärnfysiker. Deras nya land verkar inte ha någon användning för deras kunskaper. Så Amir blir pizzabagare och taxichaufför, Panthea timanställd på dagis. Och medan Amir alltmer förtvivlat biter sig fast i det förflutna, tar sig Panthea an projektet att försöka lära sig allt om den nya märkliga kulturen och språket.

Under tiden blir barnen allt "svenskare" - när de inte hellre vill efterlikna amerikanska gangstarappare förstås eller när dottern Bahar till föräldrarnas förtvivlan bestämmer sig
för att bli muslim och bära slöja. Bahar är en kaxig besserwisser som högljutt kritiserar allt och alla, samt det närmaste en huvudperson som denna brokiga roman kan sägas ha.
Runt familjen rör sig ett rikt persongalleri. Här finns Bahars pojkvän Markus, vars välvilliga föräldrar finner invandrarnas kultur så mysigt färgstark och berikande, medan farfar Bertils fördomar ligger i motsatt ände av skalan. Att Bakhtiari lyckas skildra till och med denna rasistanstrukne gnällspik i ett försonande ljus säger en hel del om den ömsinthet som genomsyrar även berättelsens mest beska sidor. Här finns också vänner, släktingar, tillkämpat toleranta lärare, aningslösa journalister, chilenska revolutionärer, pårökta rastafaris och en hel rad andra. På insidan av pärmen återfinns ett snabbt skissat släktträd, där alla från gubben Bertil till pappa Amirs pizzakunder fått sina egna grenar. Och visst skulle romanen kunna betecknas som en sorts krönika över den adopterade nya "släkt" av löst sammanknutna människor som
samlats runt en familj som tvingats lämna kvar sin gamla hemma i Iran.
Någon egentlig handling kan man inte att tala om. Här rör det sig snarare om scener och situationer, som en sorts skönlitterär motsvarighet till tv-serier som Frasier eller Seinfeld. Berättandet är rakt och snärtigt, kapitlen korta. Bakhtiari har själv sagt att hon har influerats mer av sitcoms än av litteratur.
Och det fungerar, bara man släpper kravet på att en roman ska ha en intrig. Ett par scener känns visserligen lite överflödiga - Bakhtiari har i sin iver att belysa varje tänkbart problem pressat in aningen för mycket, och ett och annat blir dessutom lite pekpinneaktigt. Det gör nu inte så mycket, eftersom det mesta trots allt är så underhållande och genomskådande.

Som i följande scen, där Bahar för första gången träffar pojkvännens pappa:

"Jag vet faktiskt själv hur det är att vara utlänning." Så tittade han snabbt på dom andra kring bordet för att se om det sista ordet hade varit opassande. Han var inte alltid medveten
om dom aktuella politiskt korrekta orden.
"Kommer själv ursprungligen från Glumslöv och sen Burlöv förstår du. Ja, jag kommer ihåg hur det var i början att vara i en ny stad och inte känna till saker och ting."
Bahar hade inte uppfattat Bengt som en rolig person och det fanns inget spår av humor i hans ansikte. Mannen menade allvar.

Marjaneh Bakhtiari har i en rad intervjuer värjt sig mot att bli nischad som någon sorts invandrarförfattare. Romanens titel ska läsas som ett svar på den förväntade frågan "Är detta en invandrarroman?". Kalla det vad fan du vill, alltså. Så då gör jag det. Jag kallar det samtidskomedi.