Vad har Dante, Milton, Blake, Victor Hugo, Rimbaud, Gunnar Björling, Bob Dylan, Jim Morrison och Mare Kandre gemensamt med Bibelns Jesaja, Hesekiel och Johannes?

Jo, alla är de poeter med profetiska anspråk. Alla är de siare, med ett gammaldags svenskt ord. Det de säger och skriver är – om vi får tro dem själva – sanningar som går utöver individen, deras ord handlar om oss alla. I sin dikt varnar de och lär ut, de bär bud om framtiden, inte sällan ser de sina budskap som livsviktiga för kulturens, ja, för själva människosläktets fortbestånd. Deras röst är de ensammas men de riktar sig till de många. De är poeter, samtidigt är de profeter.

Sammansmältningen av poeten och profeten är uråldrig. I vår kultur går den tillbaka åtminstone till Gamla testamentets profeter, Moses, Jesaja. De var ofta obekväma gestalter, som i stunder av fara yttrade sanningar som deras omgivning inte ville höra. Det går att hitta ett starkt oppositionellt drag hos profetpoeten i alla tider, ett motstånd hos siaren mot allmänt vedertagna uppfattningar. Han, eller hon, för det kan i sällsynta fall handla om en kvinna, har historien igenom en benägenhet att äntra scenen när samhällen rör sig i felaktig riktning.

Ett exempel är upplysningstidens England där William Blake dyker upp med sin kritik av religöst och politiskt förtryck, enögd förnuftstro och inbillningskraftens utarmning. Ett annat, närmare vår tid, är Rainer Maria Rilke som uppträder på det rationella och våldsamma 1900-talets offentliga arena med sina sinnesförändrande budskap, särskilt i de väldiga ”Duinoelegierna”. En tidigare dikt, ”Arkaisk Apollotorso”, avslutar han med det enklaste och mest slagkraftiga av alla profetiska utsagor: ”Du måste ändra ditt liv!”

Rilke uttrycker sig här glasklart. Profetpoeten formulerar sig annars inte sällan i dunkla ordalag, men – och här ligger det paradoxala – syftet med det som sägs är att vi ska se klarare, förnimma tillvaron i ett nytt ljus, och kunna handla därefter.

Poeten som förkunnare av sanningar bortom vardagen och nuet är en av litteraturens konstanter. Han eller hon dyker upp när man minst väntar det. Som författaren Mare Kandre som i sin bok ”Deliria” från 1992, en kombination av prosa och poesi, levererade en våldsam kulturkritik, orakelmässig men också mycket ironisk. Hon skriver om poeternas storvulna anspråk och otidsenliga beteende. Samtidigt efterlyser hon de stora visionerna i den litteratur som skrivs idag. I ”Deliria” är det sent på jorden, som många profetpoeter talar Kandre i apokalyptiska ordalag:

Med all rätt befarar jag nu att tillståndet i världen och vår egen outsinliga hunger efter pengar, makt och all sköns döda ting för evigt ska beröva oss just poesin.

och om dikten försvinner helt från jordens yta,

var ska då poeterna stå?

Och om poeterna berövas sin rätt att med ord förvränga världen till att åter bli begriplig och sann,

vilka ska då skilja smärtan från lögnen och med ord, i bilder, återbörda det till oss?

Kandres bok, i nyutgåva förra året, är en av de märkligaste nutida böckerna på svenska. Den visar att poeten som profet inte är utrotad i vår rationella tid.

I antologin ”Poeter och profeter från Platon till Mare Kandre”, redigerad av litteraturvetarna Anna Carlstedt och Anders Cullhed skriver Mattias Fyhr inkännande om den alltför tidigt bortgångna Kandre. Det är en av många texter i antologin där forskare närgranskar författare som mer eller mindre uttryckligt tagit på sig profetrollen.

Anders Cullhed skriver om Dante och hans gåtfulla profetior om Vinthunden och talet 515 i ”Komedin”; Roland Lysell närläser om Atterbom och hans numera okända ”Prolog” från första numret av tidskriften ”Phosphoros” med sin vägledande stjärna i vinjetten. Hans-Roland Johnsson skriver inträngande om den sammansatte Victor Hugo och hans missionära anspråk att vidga människors medvetande.

Leif Friberg skriver om Gunnar Björling som särskilt under sitt tidiga författarskap brukade kallas ”Profeten”. Brian Möller Jensen skriver om Jim Morrison som valde namn för sin grupp The Doors från William Blakes uttryck ”the doors of perception”.

Inte alltid är det författare som man i första taget förbinder med det profetiska. I essän ”Strindbergs religiösa dröm” visar Mickaëlle Cedergren och Gunnel Engwall hur August Strindberg liksom motvilligt rör sig mot profetrollen efter sin Infernokris. Han, den tidigare gudsförnekaren, får nu en ny syn på religionen, på gud, på sig själv, menar författarna: ”Med ’Inferno’, ’Legender’ och ’Jakob brottas’ ville Strindberg bevisa för sina gamla vänner att makterna och religionen kommit åter. / … / han är då inte längre subjekt och skickar inte något meddelande utan blir i stället en mottagare, Guds mottagare.” Strindberg stöder nu det han skriver på inspirationen från Gud och profetiska auktoriteter. Han kan skriva ”Är det jag som skriver dessa lamentationer eller är det Job?”

Men sådana vändningar går att se på ett annat sätt än som den underkastelse under det gudomliga Cedergren och Engwall vill se. I stället för att ge upp sin egen författarröst stärker Strindberg den genom att påstå att det han säger har Gud och Job som källa. Man kan se det som författarens list. Genom den smarta omvägen över oemotsägliga auktoriteter blir Strindberg själv alltmer oemotsäglig, alltmer sann – alltmer Strindberg.

En som råkar riktigt illa ut i den annars så gedigna antologin är William Blake, en av litteraturens mest egenartade profetpoeter. Bokens text av Jöran Mjöberg, ursprungligen en understreckare i Svenska Dagbladet, är full av bisarra påståenden, missförstånd och rena felaktigheter. Det är synd, det gör inte bara Blake orätt utan också den nu bortgångne Mjöberg, som i början av 90-talet skrev den viktiga boken ”De såg himmel och helvete”, en bred översikt över dröm- och visionslitteraturen.

I antologitexten med den sentimentala titeln ”Flöjtspelaren som såg himmel och helvete”, berör aldrig Mjöberg det specifika hos Blake som profet. En enkel sammanfattning av detta kunde vara: Blake strävade efter att lösgöra det auktoritativa hos den traditionella profetrollen från det auktoritära hos den. I sina texter och bilder försöker han hitta nya, överraskande former för den poetiska utsagan, sådana som kan frigöra människan – som läsare, lyssnare, åskådare men också som handlande varelse – utan att för den skull behöva diktera sanningar för henne. För Blake är människan en ännu inte förverkligad möjlighet. Och dikten, som motsatsen till diktat, är människans främsta hjälpmedel i ett sådant förverkligande.

Historiskt tillhör Blake både nyklassicismen och romantiken. Men han rör sig samtidigt förunderligt fritt vid sidan av båda. Det kan förklaras av hans geni, men också av att han har sina rötter hos 1600– och 1700–talens fritänkare, inte minst hos Jakob Böhme.

I inledningen till sin dikt ”Milton”, både hyllning till en beundrad föregångare och försök att rätta till hans misstag (”errors”), citerar Blake Fjärde Mosebok: ”Om ändå hela Herrens folk vore profeter!” Orden placerar han omedelbart efter den välkända dikten ”And did those feet in ancient times walk upon Englands mountains green”. Den kallas ofta litet missvisande för ”Jerusalem”.

Att Blake själv – missmodigt? – strök den ur tre av de fyra exemplar av ”Milton” han framställde hindrar inte att den är engelsk litteraturs mest spridda och älskade profetia.