Begreppen Israel och sionism är nära förknippade. Men hur hänger de historiskt och ideologiskt samman? Två doktorander, Eli Göndör och Patrik Öhberg , har i en nyutkommen antologi, Sionismen , sökt ge en idéhistorisk bakgrund till och bestämning av begreppet sionism.

Antologin omfattar ett antal texter av ledande företrädare för fyra olika riktningar inom sionismen: arbetarsionismen och revisionisterna, samt den religiösa och den kulturella sionismen. Här finns utdrag av tal och artiklar av Moses Hess, Theodor Herzl, David Ben-Gurion, Vladimir Jabotinsky och Martin Buber, för att bara ta några exempel.

Boken är försedd med informativa inledningar till de olika riktningarna och enskilda författarna, dessutom innehåller den en uppslagsrik och provokativ essä av den israeliske författaren Abraham B Yehoshua.

Även om det kan göras invändningar mot urvalet av texter är boken som helhet en utomordentlig översikt över en av vår tids mest kontroversiella ideologiska och politiska yttringar. I grunden var sionismen en av det europeiska 1800-talets många nationella rörelser, som alla hade det gemensamt att de eftersträvade en egen stat för det egna folket. Dessa rörelser utgjorde en integrerad del av det ”moderna projektet”. På samma sätt som upplysningens radikaler ville att varje etnisk-nationell grupp på lika och fria villkor skulle bestämma över sina inre angelägenheter (demokrati), skulle samma grupp (nation) vara självständig gentemot yttre makter.

Demokrati och nationalism var – till synes – två sidor av modernitetens strävan att göra människan till herre över sina egna villkor.

Samtidigt som sionismen således var del av en bredare strömning var den emellertid också en anomali. Judarna var inte bara mer förföljda och marginaliserade än andra undertryckta folkgrupper i 1800-talets Europa, framför allt saknade de ett eget territorium. Strävan efter en politisk samling sammanföll därför, i varje fall efter hand, med den gamla religiöst inspirerade drömmen om ett återvändande till landet Israel.

Händelsernas gång under 1800-talet och tidigt 1900-tal visade snart att det fanns en djupgående motsättning mellan upplysningens universella principer och nationalismens partikulära ställningstagande för det egna folket och territoriet. Den modernitet som många judar hoppats på som en befrielse visade sig istället vara en ny återvändsgränd. Nationalismens uppblomstring i Europa förvärrade nämligen i en rad länder judarnas situation. Den ökande antisemitismen stärkte därför sionismens idé om en egen judisk statsbildning, samtidigt som socialismens utopi om ett samhälle utan ras- och klassgränser kom att ses som lösningen på judarnas predikament.

För det tidiga 1900-talets sionister, som Nahman Syrkin och David Ben-Gurion, blev sionism och socialism två sidor av samma befrielseprojekt. Det Israel de drömde om skulle inte bara bli en fristad för världens judar undan förföljelser i diasporan, det skulle också bli det första samhälle där den socialistiska utopin förverkligades. Judendomens moraliskt universella principer skulle här – i det socialistiska samhällets form – smälta samman med judarnas etniskt-nationella projekt.

1948 förverkligades sionismens dröm om en egen judisk stat. Arbetarsionismen blev den nya statens ideologiska grundval. Tre decennier och fyra krig senare hade visionen om en specifik israelisk socialism upplösts i intet. Likväl har sionismen förblivit en levande idé i såväl Israel som bland judar i diasporan. Hur ska denna paradox förklaras?

Även om sionismen i grunden var en sekulär statsfilosofi var den aldrig enbart detta. Antologin ger övertygande exempel på att sionismen i lika hög grad brottades med judendomens etiska arv. Detta är särskilt tydligt inom den religiösa och den kulturella sionismen. Inom båda riktningar sågs judarnas återvändande till Israel som en seger för universella värden. Den religiöse sionisten Rabbi Abraham Isaac Kook hävdade att: ”All världens civilisationer kommer att förnyas av vår andliga pånyttfödelse [genom återvändandet till Israel]. Alla tvister kommer att lösas och vår väckelse kommer att få allt liv att stråla av nyfödd glädje.”

Kultursionismen å andra sidan ville se Israel som ett moraliskt föredöme – det var ju egentligen också arbetarsionismens tanke – och en inspirationskälla för andra samhällen.

Under lång tid var sionismen helt i takt med de europeiska staternas nationalistiska strävanden att varje folk skulle ha en egen stat.

Efter 1948 kom den europeiska vänstern att gå i spetsen för stödet till Israel. Jordbrukskollektiven och fackföreningsrörelsen i Israel sågs som modeller för en demokratisk socialism. Efter hand som andra världskrigets trauma hunnit upp Europa har ett liberalt rättighetstänkande ersatt nationalismen och socialismen som dominerande politisk filosofi. Mot denna bakgrund har i Europa den israeliska nationalismen/sionismen allt mer kommit att betraktas som otidsenlig, en ideologi som anses stå i strid med grundläggande mänskliga rättigheter.

Denna reaktion är svår att begripa, eftersom nationalismen i Kina, Ryssland, Indien och arabvärlden, som både är mindre sekulär och demokratisk än den judiska, får passera utan upprörda och fördömande europeiska deklamationer. Eli Göndörs och Patrik Öhbergs bok kastar emellertid ett förklarande ljus över såväl sionismens idévärld som den häftiga kritiken av den.