En riddare, en talande hund och en frilansskribent irrar hit och dit i Europa och Indien på jakt efter en mystisk doktor och ett fabeldjur med vacker päls. Lägg därtill ett rövarband, en orolig tysk familj med komplicerade syskonrelationer och ständiga referenser till myternas runda bord och tre vise män. Där har vi huvudingredienserna i tyska Felicitas Hoppes senaste litterära anrättning, romanen ”Paradis, bortom havet” från 2003, som nu kommit ut i översättning av Sara Eriksson som ifjol också lyckades klä Hoppes genombrottsbok ”Pigafetta” i en skimrande svensk språkdräkt.
Hoppes konstprosa manifesterar sig alltid någonstans i gränslandet mellan berättelsen, biografin, essän och det historiska dokumentet, vilket i den här aktuella historien spätts på med den litterärt alluderande legenden och surrealistiska farsen.
Men det kanske viktigaste inslaget i Hoppes litterära universum är resan som motiv och symbol. I såväl nämnda ”Pigafetta”, prosatextsamlingen ”Verbrecher und Versager” (se Under strecket, 1/9 2004) och i hennes senaste roman ”Der beste Platz der Welt” som i ”Paradis, bortom havet” antar begreppet Übersee, bortom haven, gestalten av ett slags graal. Och likt alla mytiska graalsökare är den märkliga kvartetten riddare, hund, skribent och doktor också ständigt på väg, på flykt, ute på en hemlig mission som är lika barock som svärmisk.
Att hunden är 300 år gammal, att riddaren i full rustning och med nedfällt visir far runt i världen med pressad halm i fickorna och att den obehärskade frilansaren bär sin diktafon inklämd innanför skjortkragen, för tankarna till allt från Artursagan, medeltida vagantdiktning och Don Quijote till T S Eliots mytiska referenser, Bulgakovs magiska tricks och Monty Pythons absurda fiktionsbrytningar.
Men de flytande tids- och rumsperspektiven – vi tycks på en gång befinna oss i ett medeltida epos, på en 1800-talsexpedition och i ett modernt familjedrama – och den virtuosa språkbehandlingen är Hoppes högst egna avtryck i litteraturen. Den tredelade romanen – ett avsnitt för varje huvudgestalt: riddaren, skribenten, doktorn – är alltså inte en linjärt berättad historia, utan utgör en förvirrande, drömsk och fritt associativ komposition som leker med återkommande motiv och symboler, likt en fuga eller variationer över ett tema, snarare än att den vilar i de förklarade sammanhangens symfoniska ljus.
Ty samtidigt som Hoppes gestalter och deras öden är ”verkliga” inom fiktionen, tycks deras identiteteter ständigt flyta in i varandra samtidigt som hela historien, vilket Sara Eriksson också är inne på i sitt intressanta efterord, uppenbart är uppdiktad av dem själva, allt enligt den diktafonbärande frilansarens (och Hoppes) devis: ”Orden för det första, världen för det andra och för det tredje världen i orden.”
Detta resulterar i en djupt intagande och fantasieggande prosa på yttersta gränsen mot den rena poesin. Men det leder också till något annat, där en av nycklarna finns i den gäckande doktorsgestalten: forskaren och äventyraren som samlar fornminnen och sorterar dem i montrar, ”för att sedan under resten av sina liv ständigt katalogisera om dem”.
Det handlar här om en lika nostalgisk som kritiskt granskande bild av den klassiska europeiska anden; den europeiske sökarens jakt efter kontinentens själ, som vilar någonstans mellan å ena sidan upptäckaren, rationalisten och erövraren, och å den andra de övergivna borgarna och de tomma rustningarna. Så utvecklar sig Hoppes bok till en radikalt utformad allegori om Europa som arv, idé och estetisk fantasi, men betraktad från andra sida jorden med den tragiska slutsatsen att ”ju mer vi närmar oss våra drömmars mål, desto mer avlägsnar sig allt från oss”.
