Hur avskalad och antydande kan en romantext bli utan att det den vill berätta glider läsaren helt förbi?

Jag grubblar över den frågan när jag läser Mannen på Trinisla, Jerker Virdborgs fjärde bok sedan debuten 2001 med novellsamlingen ”Landhöjning två centimeter per natt”. Mycket känns igen från hans två tidigare romaner, de mycket läsvärda ”Svart krabba” och ”Försvinnarna”.

Här finns samma laddade stämning, samma krypande känsla av att verkligheten är i gungning, samma hårt spända, närmast hyperrealistiska språk.

Hos Jerker Virdborg är det i mellanrummen mellan orden allting sker, i det som inte sägs. Och i nästan allt han har skrivit döljer sig ett outtalat mysterium i berättelsens innersta kärna. Ett som han lämnar åt läsaren att lösa. Så också i ”Mannen på Trinisla”.

Den utspelas ett brännande hett dygn på den vackra lilla ön Trinisla i den bohuslänska skärgården. Bland sommargästerna finns den otillfredsställde och instabile Johan, som kommit seglande till ön tillsammans med flickvännen Petra. Inget sägs rakt ut, men att förhållandet är rackligt är uppenbart. Här möter vi också två flickor och deras missbrukande pappa, samt öns övriga besökare, mer eller mindre tydligt tecknade.

Mannen i romanens titel är en mystisk främling som seglar in i hamn med ett märkligt skepp, tillverkat av ett till synes bortomjordiskt material. Och medan hettan stiger och yrseln tilltar blir händelseförloppet långsamt allt mer gåtfullt. Men trots en hel del dramatik på både det lilla och det stora planet är det inget direkt omstörtande som inträffar, snarare en sorts omärklig men genomgripande skiftning i tillvaron.

Virdborg frambesvärjer känsligt och skickligt skärgårdsnaturen i alla dess schatteringar. Allt är nästan plågsamt påtagligt: öns branter och skrevor, den tryckande värmen, luftens daller, vattnets rörelser. Men även om han också har en imponerande förmåga att utifrån yttre konkreta detaljer fånga själsliga tillstånd och processer, tillåts miljöbeskrivningarna ta lite för stor plats. Både Johan och de två flickorna gör oupphörliga turer och utflykter över klippor, stränder och höjder, och hur vackert, detaljskarpt och laddat Virdborg än skriver blir det till slut för mycket av det goda.

Ett annat problem är att trycket i romanen är så starkt redan från start att när stämningen – och språket – skruvas åt ytterligare är det knappt att man känner av någon skillnad.

Och så är det den mystiske mannen, som seglar omänskligt skickligt, besvarar frågor med motfrågor, bjuder alla på ön på grillfest, samt går runt och samlar någonting i sin stora säck. Han framstår som en sorts odefinierad metafysisk kraft som plötsligt slår upp ett hål i tidens flöde och stiger ner mitt i vardagen.

Virdborg placerar ut små obskyra ledtrådar här och var, men jag förstår ärligt talat inte vad den gäckande främlingen är tänkt att representera. Döden kanske? Något slags själafiskare? Är det något så oväntat som en kristen allegori Virdborg har skrivit? Eller, Gud förbjude, en sorts finlitterär new age-roman?

I sina tidigare verk har Jerker Virdborg skapat rent magiska effekter med sin karaktäristiska isbergsteknik. Men den här gången har han tryckt ner det stackars isberget så djupt ner i det bohuslänska vattnet att man endast svårligen kan skönja dess topp under ytan.

I ”Försvinnarna” talar en av romangestalterna om att gömma sig för sitt eget hjärta. Jag tänker på den passagen när jag läser den nya romanen, att det är precis det den gör. Sluten och bortvänd håller den så svartsjukt hårt i sin gåta att kanske ingen annan än författaren själv kan finna dess lösning.