”Det är över.” Så korthugget och effektivt inleder Ola Nilsson sin nya roman, ”Änglarna”, som utgör andra delen i en planerad trilogi om människorna i en namnlös avkrok någonstans i Norrlands inland. Första delen, ”Hundarna” utkom förra året. Fast kanske triptyk vore ett bättre ord – här rör det sig om helt fristående berättelser. Det som knyter samman de båda romanerna är den stämning av ödslighet och desperation som färgar berättelserna, och det utanförskap som sitter som en stämpel i pannan på de människor som befolkar dem.
Den här gången heter huvudpersonerna Anna och Anders. Romanens första halva tillhör Anders, en ordknapp och i grunden reko kille vars hela väsen är ett med de bilar han älskar att meka med.
Men den som inte kan sätta ord på sina känslor – tycks Ola Nilsson mena – kan heller inte kontrollera dem. När Anders oväntat möter kärleken på Lisas Grillkök kan det därför inte sluta med annat än katastrof.
I romanens andra halva tar berättelsen om Anna över. Hon kommer från ett helt annat socialt skikt än Anders, men trots sin hemvist i en välbärgad träpatronsläkt har hon en trasig och alkoholdränkt uppväxt bakom sig. Till skillnad från Anders är hon gränslös i sina känslor och tror ständigt alla om gott – en godtrogenhet som kommer att stå henne dyrt.
Anna och Anders är titelns änglar, den ena ljus, den andra mörkare, men båda lika ensamma och vingklippta. Deras berättelser hålls strikt åtskilda nästan hela romanen igenom och de kommer inte att mötas förrän precis mot slutet.
Den där sparsmakade inledningsmeningen ringar in en aspekt av den här romanen som jag önskar att Ola Nilsson hade utvecklat ännu mer. Hans språk skulle kunna beskrivas som avskalat, bitvis rentav kärvt, och fångar känsligt den grådaskiga vardag som präglar livet i byn.
Men han har samtidigt en olycklig benägenhet att brodera ut och säga för mycket. Parallellt med det återhållna löper ett pratigt psykologiserande stråk som underminerar den laddning som annars hade kunnat besjäla skildringen, inte minst som det ofta är gestalterna själva som får stå för analyserandet. Det raserar den känsla av äkthet som jag tror att Ola Nilsson eftersträvar, och lämnar heller ingen plats åt läsarens egna reaktioner och tankar.
Precis som ”Hundarna” framstår ”Änglarna” som en något ofärdig och vinglig berättelse, mer som löst hopskruvade noveller än en fullödig roman. Nu väntar alltså sista delen i triptyken. Om den kommer att kunna lyfta helheten återstår att se.
