En deltagare i Amerikansk-mexikanska kriget år 1846–48 är ett råskinn vid namn John Glanton. Året därpå lejs hans gäng som skalpjägare, med uppdrag att döda apacher. Men snart går ingen säker för dem. Soldaten Samuel Chamberlains bok om sina upplevelser med Glantongänget är huvudkällan till Cormac McCarthys roman ”Blood Meridian or the Evening Redness in the West” (1985) som nu utkommer på svenska under titeln ”Blodets meridian”, i heroisk översättning av Ulf Gyllenhak.
I Chamberlains bok nämns en viss Judge Holden som den mest hänsynslöse av alla i rövarbandet. McCarthy har gjort honom till sin ena huvudperson i en färd- och stridsroman vars andra pol är den så kallade ynglingen, en gängmedlem vars öde i slutet öppnar ett svart hål i romanens symboliska kosmos.
Skeendet i denna ultimata westernroman består av förflyttningar genom ökenlandskap i gränstrakterna mellan Mexiko och USA, av massakrer samt ett och annat barbesök och en och annan orakelmässig oration av domare Holden som gärna bekänner sig till krigets bortommoraliska makt.
McCarthy räknas ofta till den ”sydstatsgotiska” grenen av amerikansk postmodernism. Med sitt dels arkaiserande, dels precisa språk, sin virtuosa förening av realism och övernaturlighet liksom sin illusionslösa inställning till livets mening, lidandet och människans möjligheter att förstå naturen, har McCarthy dock erövrat en unik plats.
Hans skrivsätt har naturligtvis förebilder i ett större sammanhang. Bland lite äldre nordamerikaner erinrar han om Melville och Faulkner. Vissa scener är avgrundskomiska som hos Beckett, andra har en homerisk obönhörlighet eller hisnande gränslöshet med drag av det romantiskt sublima. Att läsa ”Blodets meridian” är i hög grad ett koncentrationsarbete med karaktär av dröm och rus.
McCarthy är välkänd i Sverige, främst genom de bägge filmatiserade romanerna ”No Country for Old Men” och ”The Road”. Även ”Blodets meridian” skall nu filmas i regi av Todd Field. Vi får väl se hur det går.
Många har utnämnt massakrerna till huvudstoffet. Våldet får stor plats, inte sällan i legering med kristna motiv, men viktigare är landskapsskildringen. Kringskrivna av en rikt varierad horisontbegrundan tonar McCarthys förhäxande landskap fram som scener åt en kosmisk balett av formler för bävan inför världsrummet.
Mitt i denna flod av språklig kreativitet tornar domare Holden upp sig, en totalt hårlös gigant med jättelikt ägghuvud som ägnar sig åt att teckna av redskapen efter förvunna indiankulturer med samma koncentrerade lidelse som när han tillverkar krut eller skalperar indianbarn. Den ohygglige domaren är en övernaturlig demon med drag av mänskligt embryo i cowboyhatt: Moby Dick och kapten Ahab i ett, kan man säga.
Detta är betydande litteratur av ett särskilt slag. Scener och figurer är bränsle för en skrivkonst som inte uttömmer sig i fiktionen. Annorlunda sagt berättar McCarthy, men hans berättande är inte målet. Berättandet är snarare en som myt dimensionerad dramaturgi, vars rumsillusion är både projektions- och emergensyta för en prosaskrift med drag av poetiskt självändamål. Innehållet får därför en ornamental karaktär som är en del av budskapet.
Man kan associera till Nietzsches reflexion om att tillvaron och världen kan rättfärdigas bara som estetiskt fenomen, detta inom ramen för en modell där vi är bilder gjorda av en skapare som inte har givit oss någon medvetenhet om att vi har betydelsen hos bilder: ”Vårt medvetande om denna vår betydelse är knappast av annat slag än de på linneduk målade krigarnas om den på duken skildrade striden”.
Men det är också i denna roll som omedvetna bilder slungade ut i rymdens natt vi kan känna igen oss, om inte i den kusligt allvetande domaren, så i Glanton, i ynglingen och alla de andra, även indianerna. Alla är tillsammans.
En av de återkommande stormetaforerna i romanen gäller livet som färd genom en passage – ögats, gevärspipans – mellan två ofattbara tomheter. Så sett är tid egentligen rum: allt annat är evighet.
