Det finns inga tillstånd, bara processer, framhöll Rolf Aggestam i sin förra diktsamling, ”I detta ögonblick” (2003). Tanken passar väl in på hans eget författarskap, med särskilt de senaste diktsamlingarna som delar av ett sammanhängande helt med olika slags omtagningar och variationer.
Hans nya diktsamling har titeln Död räkning , ursprungligen en term för positionsbestämning till havs när inget synligt finns att navigera efter; här får titeln sin innebörd av den osäkerhet det innebär att åldras. Eller kanske rättare: av livets ovisshet oavsett ålder. Titelsviten börjar med en dikt om en medicinsk provtagning. ”Ett kort ögonblick kan vara hur långt som helst / på samma sätt som ett långt kan vara kort när man ser sig om”, reflekterar den väntande, som sitter med sin turlapp i handen, och det är ”när som helst i livet, när det är kort som / det alltid är”.
Provsvaret antyds i den följande dikten – ”det skall skäras, kanske nåt mer”. Bara i hastiga glimtar skymtar själva sjukdomen och konvalescensen; mer handlar det om hur levandets villkor plötsligt blir hårdbelysta.
Osentimentalt, men med en vid känsloskala från vitalitet till vemod, slingrar dikterna brett generösa över sidorna; ibland går de över i lyrisk prosa. Privat blir alltid allmänmänskligt och lokalt alltid universellt – ”Jag tror / på det opersonliga i mig och andra”, heter det i en dikt och i en annan: ”Alla platser är universums absoluta mittpunkt. Också platsen där du sitter.”
I ”Diktaren om sin dikt II” (1982) skriver Aggestam om hur han ”måste vandra mellan skrivbordet och snickarbänken” för att det ska bli något skrivet. Den vandringen gör han genom hela sin produktion, även om snickarbänken är utbytbar – men det praktiska arbetet finns alltid med. I den nya diktsamlingen handlar det framför allt om att ta hand om ett ångermanländskt torp: ”Ett motspänstigt hus, en rå och raggig kraft att mäta krafterna med.”
Det marina bildspråket har, både i förbigående och som huvudnummer, en viktig funktion i diktsamlingen, liksom tidigare i Aggestams poesi. Till och med torpet långt inåt land blir ett fartyg som färdas på den jord där det är byggt, en ”stor våg av sediment, tidvåg som stillnat på sin kam ögonblicket innan den bryter i en skumrand, sekunden innan tyst fast mark”.
De svindlande perspektiv som bilden av den stillnade tidvågen öppnar, är karakteristiska för Aggestams poesi, som rör sig mellan långt och kort, långsamt och snabbt, stort och litet – eller, som i den underbara dikten ”Tills man är där vid gralen igen”, mellan människan och det stora mytiska sammanhanget:
Den finner de aldrig,
den är så oansenlig att ingen ser den
i jakten på det enastående, ingen skulle förresten hitta den ändå,
bara den som går vilse under letandet kan av en ren händelse
råka stöta på den men utan att veta vad det är.
Under tiden vissnar landet och grönskan förtvinar.
Ingen som söker den hittar den heliga gralen, kalken vari Kristi blod fångades upp, och därför ändras inte heller världsordningen. Man kan aldrig leta upp undret, eftersom man ändå inte vet hur det är beskaffat. Av den följdriktiga bieffekten att den som av en slump hittar den heliga gralen inte begriper vad det är kan man dra en hopplös och en hoppfull slutsats: den hopplösa, att människan aldrig kan se och förstå livets under, den hoppfulla, att människan har en möjlighet att ändra sin livsattityd och göra sig öppen för det mirakel som inte går att söka, därför att det finns närvarande överallt i våra liv. Som det heter i Aggestams förra samling: ”Det finns inget mer dolt än det synliga och uppenbara.”
Lika följdriktigt heter därför samlingens längsta dikt ”Konsten att gå vilse”. Slutraden blir en bekännelse till ”det vilsnas välsignat meningslösa porlande”. Den som möjligen finner den finalen uppgiven, måste skärskåda raden en gång till: porlandet, det ständigt pågående varat, är ”välsignat”, och inte bara i slentrianvanlig mening. Så öppnas den större dimensionen mitt i det vanliga, så hittar man kanske rent av gralen.
