I sin tredje ungdomsroman ”Inte vatten värd” tar Ulrika Lidbo upp ett ämne som de flesta ungdomar tyvärr är väl förtrogna med: mobbning och kränkande behandling.

Vänskapen mellan några flickor i klass åtta står i fokus i Lidbos välkomponerade och koncentrerade skildring. Här visas hur viktigt det är för unga flickor att höra till rätt grupp och att bli bekräftade.

Edith, bokens jagberättare, vill så gärna vara med Lucinda, den vackra och säkra tjejen som är klassens drottning. Tidigare var de som ler och långhalm, men sedan Lucinda varit i USA har hon skaffat sig nya kompisar. Hon tycks inte längre se Edith, som känner sig bortstött. Edith förödmjukar sig för att locka till sig Lucindas uppmärksamhet, och hon drar sig inte för att svika Sigga, den avvikande och utsatta flickan som en gång anförtrott sig åt henne.

Dramatiken och komplikationerna i flickornas vänskap sätts på sin spets under en klassresa till Gotland. Sigga försvinner sedan Edith på ett grymt sätt har utlämnat henne. Mycket endast antyds och anas mellan raderna i Lidbos psykologiskt träffsäkra berättelse, där tidsperspektivet skiftar mellan nu och då. Ediths ångest och självförebråelser gestaltas i hennes nattliga drömmar och spelas upp som inre filmer när hon sitter ensam i sitt rum.

Mobbningen finns på mer än ett plan i berättelsen. Ediths lillebror kommer ibland hem slagen och anförtror sin syster hur jobbigt det är att aldrig bli vald när man ska spela fotboll.

Detaljskarpa inblickar i flickornas skiftande hemmiljöer belyser klasskillnader och visar att en vacker fasad kan dölja känslomässig misär.

Ulrika Lidbo behandlar viktiga problem om lojalitet och modet att kunna säga nej. Det gör hon utan pekpinnar och med friskt poetiska formuleringar.

Det är effektivt och positivt med berättelsens öppna slut, där flera frågor alltjämt väntar på ett svar. Läsaren ges tillfälle att själv fundera vidare.