I äldre barnböcker var sjukdom och handikapp ett vanligt motiv. Ofta behandlades det sentimentalt och utifrån ett beskyddande vuxenperspektiv. Några undantag är Guit Idestam-Almquists och Bo Carpelans sakliga och inkännande skildringar från 1960- och 70-talen. Under dessa decennier skedde en kraftig ökning av utgivningen av böcker om handikapp i linje med tidens inriktning på samhällsproblem av olika slag.

Då utkom också Gunilla Bergströms uppmärksammade bok ”Ramsor och tramsor om Bill och Bolla” (1978) med fortsättningen ”Tokigt och klokigt – mera rim om Bill och Bolla” (1979). Där gestaltar Bergström med humor och värme hur hela familjens liv förändras när ett barn med utvecklingsstörning föds. Glädjen över Bollas ankomst förbyts snart i oro och sorg när det visar sig att hon inte följer utvecklingskurvorna. De första orden kommer aldrig, och till sist inser alla att Bolla är sin egen sort, en som aldrig ska bli vanlig som andra.

Nu har böckerna om Bolla kommit i en dubbelvolym, Stora boken om Bill & Bolla … han så klok och hon en stolla. Både konstnärligt och i det utmanande sättet att skildra ämnet handikapp är detta en klassiker. De stiliserade, naivt tecknade bilderna balanserar i sin uttrycksfullhet de mångtydiga rimmen som bör läsas med eftertanke. Det finns inget insmickrande eller överslätande i skildringen av den lilla tokan Bolla. För sin omgivning är hon ett yrväder som sätter tålamodet på prov. För storebror Bill är hon ett mysterium, en del av det oförklarliga livet.

Gunilla Bergström ger flera exempel på omgivningens oreflekterat tanklösa attityder mot handikappade. Det är något som återkommer också i två nyutkomna böcker, Grabben i kuvösen bredvid och Johannas modiga idé. Liksom Bergströms böcker bär de båda det självupplevdas prägel. Men här är det de handikappade själva som för ordet. Det rör sig inte om förståndshandikapp som i Bollas fall.

Jonas Helgesson, som vid födseln drabbades av en svår cp-skada, berättar själv om sin kamp mot handikappet. Med seg envishet lär han sig gå, och mot alla odds lyckas han klara sig utan rullstol. Han lär sig spela golf och han tar körkort. Jonas, en sann fighter, skildrar med stor självironi och gott humör sin uppväxt och skolgång. Alltid har han kämpat mot att bli särbehandlad på grund av sitt handikapp. Alltid har han vägrat att välja den enklaste vägen.

Nu arbetar han som egen företagare, reser runt och föreläser och uppträder som stand-up-komiker. Berättelsen om Jonas är en solskenshistoria, även om han ofta får möta omgivningens fördomar och bristande förståelse, inte minst från arbetsförmedlingens och försäkringskassans sida.

”Johannas modiga idé” är Katarina Frankels debut som ungdomsboksförfattare. Boken bygger delvis på författarens egna erfarenheter av att leva med ett funktionshinder, i detta fall svårigheter med rumsuppfattningen på grund av en cp-skada. 12-åriga Johanna, som i jagform skildrar sitt liv i hemmet och i skolan, lider av samma handikapp. Hon har förstående och stöttande föräldrar men i skolan blir hon retad och mobbad.

Den modiga idé som Johanna förverkligar är att hon tillsammans med några andra kamrater inför klassen berättar om de svårigheter det innebär att leva med handikapp. Detta sker i samband med undervisningen om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Gemensamt för berättelserna om Jonas och Johanna är att det i båda betonas hur viktigt det är att inte bara se de problem som är förknippade med handikappet utan också de möjligheter som finns. Helgessons och Frankels böcker bör ses mer som faktaskildringar än skönlitteratur. ”Johannas modiga idé” blir bitvis alltför mångordig. Den hade vunnit på koncentration, något som inte hindrar att den liksom ”Grabben i kuvösen bredvid” bör ha en viktig uppgift att fylla som underlag för diskussion i klassrummet.